Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
85

henne och att hon var den verkliga Chloris, bad hon honom att läsa ännu en Sonett eller andra verser, om han kunde några. »Nog kan jag en sonett till, svarade Lotario, men jag tror ej att den är så bra som den första eller, rättare sagdt, mindre dålig än den; och I kunnen lätt döma därom, ty den lyder som följer:


 Sonett.

 Jag dör, och, kan du därom tvifvel hysa,
blott starkare i dödens fjättrar slås jag.
Af kärlekskrankhet vid din fot förgås jag,
och ej för sådant dödskval skall jag rysa.

 För dödens isfläkt skall min själ förfrysa,
men därför dig att glömma ej förmås jag;
af dystra skuggors kalla famntag nås jag,
dock i mitt hjärta städse din bild skall lysa.

 Där skall som en relik jag den bevara,
hur grymt du än må med min kärlek leka;
min tröst den blir i högsta nödens timma.

 Ve den som får på bräcklig farkost fara,
på okändt haf, hvars vilda vågor vräka,
där hamn ej vinkar, inga stjärnor glimma!


Äfven denna andra sonett berömde Anselmo, liksom han gjort med den första, och på detta vis gick han på och fogade länk till länk af den kedja, som lade hans ära i bojor och band; ty när Lotario som värst vanhedrade honom, just då sade han honom vara mest hedrad, och sålunda kom det sig att så många trappsteg Camilla gick utför till medelpunkten af sin förnedring, dem gick hon i sin mans tanke uppför till höjden af dygd och godt rykte. Härunder inträffade att, när Camilla en gång, som ofta annars, var ensam med sin tärna, hon sade till denna: »Jag blyges, kära Leonela, när jag betänker hur föga jag förstått att taga min värdighet i akt, i det jag ej ens lät Lotario med någon tids väntan förvärfva den fulla besittning af min kärlek, som jag så snart skänkte honom.[1] Jag befarar att han måste förakta min snarvillighet eller hellre mitt lättsinne, utan att inse huru omöjligt han gjorde det för mig att kunna motstå honom.»

— »Det må du ej bekymra dig öfver, min härskarinna, svarade Leonela, ty det har ingen betydelse och innebär ingen anledning till förminskad aktning att man snart ger hvad man

  1. I originalet står: la entera posesion que le dí tan presto de mi voluntad. De tre sista orden böra tagas som bestämning till posesion, och ej öfversättas: med min vilja eller af egen vilja.