6
Jag har äfven harmats däröfver, att han kallar mig afundsjuk och beskrifver för mig, liksom om jag ej visste det, hvad afund är för något; ty af två slags afund som finnas känner jag, det är visst och sant, endast den heliga, ädla och som sträfvar till ett godt ändamål. Och när så förhåller sig, — såsom det verkligen gör, — så är jag icke den som förföljer någon prästman, isynnerhet om han till på köpet är tjänande broder åt Inkvisitionen[1]; och om han sagt detta med hänsyn till den han tyckes hafva menat, så har han alldeles misstagit sig, ty jag ärar den mannens snille samt beundrar hans verk och oafbrutna och dygdiga arbetsamhet.
Men emellertid tackar jag denne herr författare för det han säger, att mina noveller äro mera satiriska än sedolärande, men att de ändock äro goda; och det kunde de ej vara, om de icke hade något af hvarje.
Jag tycker mig höra dig säga, att jag är bra beskedlig och håller mig för mycket inom gränserna af den blygsamhet, som är mig egen, emedan jag vet, att man ej bör lägga sten på bördan och att denne herres sinnestämning otvifvelaktigt måtte vara mycket nedtyngd, efter han ej vågar framträda på öppna fältet och i klara dagsljuset, utan döljer sitt namn och uppgifver falsk hemort, liksom om han begått majestätsbrott. Råkar du händelsevis att få reda på hvem han är, så säg honom från mig att jag icke anser mig förolämpad, ty jag vet nog hvad djäfvulens frestelser vill säga, och att en af de största är att sitta en människa den inbillningen i hufvudet att hon kan författa och låta trycka en bok, på hvilken hon kan vinna lika mycket rykte som pengar, och lika mycket pengar som rykte. Och till bekräftelse därpå önskar jag att du på ditt glada och kvicka sätt berättar honom följande historia:
Det fanns i Sevilla en tosing, som föll på den löjligaste galenskap och påhitt som någonsin en tosing fallit på. Han gjorde sig nämligen ett i ena ändan tillspetsadt rör, och, när han på gatan eller hvar som helst eljest fick fatt i en hund, höll han fast hans ena bakben med foten och lyfte upp det andra med handen och stack, så godt han kunde, in röret på ett sådant ställe att, när han blåste i det, han gjorde hunden rund som en boll, och, när han väl fått honom på detta vis, gaf han honom ett par slag på magen med flata handen och släppte honom, i det han sade till de kringstående, hvilka alltid vore en hel hop: »Tro herrarna nu att det är en lätt sak
- ↑ Avellaneda hade i sitt företal äfven yttrat: »Gifve Gud att Cervantes ville lämna i fred den skriftställare, som han talar så förklenligt om, nu då denne ägnat sig åt kyrkan.» Lope de Vega hade nämligen låtit prästviga sig, antagligen år 1611 eller 1612, och var redan förut, ätminstone så tidigt som 1609, familiar, d. v. s. ett slags medhjälpare och förtroendeman åt Inkvisitionen. Hans prästerliga ställning innebar på den tiden icke något öfvergifvande af världen, knappast ens af dess nöjen; tvärtom betraktades den som ett af medlen att tillförsäkra sig den ledighet, som bäst passade ett lif ägnadt åt vitter id, och så har äfven Lope uppfattat densamma, ty just under den länga följd af år, då han som präst använde bestämda delar af sin tid åt andakt och välgörenhet, omhuldades han i sällskapslifvet på allt vis och stod på höjden af anseende som världslig skald. Och hvad angår den sedliga halten af hans skådespel, hvilken Avellaneda uttryckligen framhåller (se nyss här ofvan i not. 6), så stöta icke få af dem mot den kristna sedelärans mest oomtvistade bud.
