Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
7

att blåsa upp en hund?» — Tror Ers Nåd nu också att det är en lätt sak att författa en bok?

Och, om denna historia ej behagar honom, så skall du, käre läsare, berätta honom den här, som också är om en tosing och en hund:

Det fanns i Córdoba en annan tosing, som hade för vana att bära på hufvudet ett stycke marmor eller en annan ej så lätt sten, och, när han träffade på någon hund som ej var på sin vakt, ställde han sig bredvid honom och lät den tunga stenen falla rakt ned på honom. Hunden vardt arg, tjöt och skällde och tordes icke stanna på de tre första gatorna. Det hände sig så att bland de hundar, på hvilka han släppte ned sin börda, det var en som tillhörde en mössmakare, hvilken höll mycket af honom. Stenen föll ned och träffade honom i hufvudet, den misshandlade hunden tjöt erbarmligt; och hans husbonde, som märkte saken, förargades däröfver; han fick tag i en aln, sprang på tosingen och piskade upp honom så att han ej hade ett helt ben i kroppen, och för hvart slag han gaf honom sade han: »Din fähund! att bära dig så åt mot min rapphönshund! Såg du ej, du obarmhärtige, att min hund var en rapphönshund?» Och under det han tidt och ofta upprepade ordet rapphönshund, lät han den genompryglade tosingen löpa. Denne lade saken på minnet, gick hem och vågade sig icke ut på mera än en månad; men efter denna tid kom han tillbaka med sitt konststycke och en ännu större börda, närmade sig hunden, såg riktigt noga på honom och, utan att ha lust eller våga att låta stenen falla, sade han: »Det här är en rapphönshund! då får man akta sig!» Och hvarenda hund han träffade på, om det så var bulldoggar eller smårackor, sade han att det var en rapphönshund, och släppte därför icke ned stenen.

Törhända kan det gå på samma vis med den här romanförfattaren, så att han icke mer vågar sig åstad med att låta det som hans snille kapat åt sig falla ned öfver allmänheten i form af böcker, hvilka, i fall de äro dåliga, äro hårdare än stenar.

Säg honom äfven att hans hotelse att med sin bok skola taga ifrån mig förtjänsten, den bekymrar mig ej för två styfver; ty jag säger som det står i det berömda mellanspelet Perendenga[1]: »Långt lif åt min nådige herre rådsherren, och Kristus med oss alla!»[2] och svarar honom alltså: »Länge lefve den ädle grefven af Lémos, hvilkens väl bekanta kristliga sinnelag och frikostighet upprätthåller mig mot mitt

  1. Mellanspel, sp. entremes, ital. intermezzo, fr. intermède, var en kort teaterpjäs, skämtsam och uppsluppen samt hållen i folkstil; de gåfvos vanligen som ett lätt afbrott mellan akterna af allvarligare dramer, sällan efter deras slut. Om själfva mellanspelet Perendenga vet man nu icke det ringaste mera än hvad Cervantes här säger; men då i citatets spanska text rådsherren kallas Venticuatro (= en af de 24) och detta var benämningen för medlemmarne af det styrande rådet i Sevilla, hör det möjligen hemma i denna stad. Det finnes ett ord perendengue eller pelendengue, som af Baretti uppgifves betyda en bandrosett (knot of ribbands) som kvinnfolk bära på hufvudet; kanske har i stycket uppträdt någon glad Sevillaflicka med en dyllk toalettpersedel af uppseendeväckande slag, och stycket fått sitt namn på grund däraf.
  2. Ordstäfvet förekommer tidt och ofta i den spanska litteraturen. Om ej minnet sviker, har öfversättaren någon gäng hört ett svenskt: Hvar för sig och Vår Herre med oss alla!