för att låta sig besegras, och dymedelst svekfullt beröfva honom det rykte, som hans dråpliga bedrifter hafva förskaffat och vunnit åt honom i jordens alla hittills upptäckta länder. Och till bekräftelse häruppå vill jag äfven låta eder veta att besagda trollkarlar, hans fiender, för ej längre än två dagar sedan förvandlat den sköna Dulcineas af Toboso gestalt och person till en smutsig och gemen bondflickas, och på samma sätt hafva de nog också förvandlat D. Quijote. Och, om allt detta icke är tillräckligt för att öfvertyga eder om mina uppgifters sanning, så står här D. Quijote själf för att med väpnad hand försvara den, till fots eller till häst eller på hvad annat sätt ni behagar.»
Med dessa ord reste han sig upp och lade handen på svärdfästet, i förbidan på det beslut som Skogsriddaren ärnade taga. Och denne svarade, likaledes med lugn, afmätt ton, och sade: »En god betalare är icke ledsen för att ställa pant.[1] Den som en gång, herr D. Quijote, kunnat besegra er förvandlad, den kan också hoppas öfvervinna er i egen person. Men, som det icke höfves riddare att utföra sina vapenbragder i mörkret, såsom stigmän och rånare, vilja vi afvakta dagens inbrott, på det att solen må skåda våra bedrifter, och villkoret för vårt envig skall vara att den besegrade underkastar Sig segrarens godtycke, på det att den senare må efter behag förfara med honom, dock så att hvad som ålägges honom bör vara tillständigt för en riddersman.»
— »Jag är mer än nöjd med detta villkor och denna öfverenskommelse», svarade D. Quijote. Med dessa ord begåfvo de sig till sina vapendragares hviloplats och funno dem snarkande och i samma tillstånd som när sömnen öfverraskade dem. De väckte dem och befallde dem att hålla hästarna färdiga, emedan de i soluppgången skulle utkämpa en blodig envigskamp, som väl knappt torde finna sin like. Vid denna underrättelse förfärades Sancho och vardt stel af fasa, ty han fruktade för sin herres lif, på grund af de bedrifter som han hört den andre vapendragaren berätta om sin; utan att säga ett ord gingo emellertid båda och uppsökte sina ök, och då begaf det sig att alla tre hästarna och grållen redan hade fått väder af hvarandra och stodo alla på ett ställe.
Under vägen sade han från Skogen till Sancho: »Ni bör veta, min broder, att i Andalusíen bruka inte kämparna, om de äro sekundanter vid något envig, stå lugnt bredvid och lägga händerna i kors, under det att de stridande mäta sig med hvarandra; utan, på det att ni må veta det på förhand,
- ↑ D. v. s. den som vill uppfylla sin plikt gör ingen svårighet vid att ställa hvilken säkerhet som fordras.
