120
säger jag er att, medan våra herrar slåss, måste också vi kämpa och hugga hvarandra i små bitar.»
— »Den plägseden, herr vapendragare, svarade Sancho, torde kanske förekomma och vara öflig hos de stråtröfvare och slagskämpar som ni talar om, men med vandrande riddares vapendragare kan något sådant inte komma i fråga; åtminstone har jag aldrig hört min herre tala om någon liknande plägsed, och han kan likväl utantill alla det vandrande ridderskapets stadgar. Jag vill visst tro att det är sanning och uttrycklig föreskrift att vapendragarna kämpa med hvarandra, medan deras herrar kämpa, men jag ämnar inte följa den, utan hellre erlägga den plikt som kan vara bestämd för dylika fredsälskande vapendragare, och denna, det är jag säker på, kan inte gå till mera än två skålpund vax, och hellre vill jag betala dessa två skålpund, ty jag vet att de komma att kosta mig mindre än det linneskaf, som jag måste använda för att förbinda mitt hufvud, hvilket jag redan anser såsom sönderslaget och klufvet i tu. Och hvad som dessutom gör all strid alldeles omöjlig för mig är att jag inte har något svärd, ty jag har aldrig i mitt lif burit något sådant.»
— »Därför vet jag ett godt råd, sade han från Skogen; här har jag två linnesäckar af samma storlek, ni tar den ena och jag den andra, och så trumfa vi på hvarandra med slag af säckarna, det blir ju lika vapen.»
— »På det sättet må det då gärna gå för sig, sade Sancho, ty en sådan strid tjänar snarare till att klappa dammet af oss än att tillfoga oss sår.»
— »Nej, så får det inte gå till, återtog den andre; ty, på det att vinden icke må ta säckarna med sig, måste vi stoppa in i dem ett halft dussin trefliga, glatta kiselstenar, som väga lika mycket på hvartdera hållet, och på det viset kunna vi dänga på hvarandra utan att tillfoga hvarandra värk och sveda.»
— »Nå, så anfäkta far min! sade Sancho; se bara hvad för slags sofvel eller kardad bomullspastej[1] han stoppar i säckarna, för att inte våra skallar skola bli söndertröskade och våra benknotor malda till stoft! Men, skulle de också vara fulla med silkeskokonger, så må ni veta, värde herre, att jag ändå inte inlåter mig i någon strid; våra herrar må slåss och ge till hur de komma ifrån saken, men vi vilja dricka och lefva lustigt, ty tiden drager nog försorg om att taga lifvet af oss, utan att vi behöfva söka några retmedel att göra slut
- ↑ Sancho säger martas cebollinas, och cebollinas (lökaktig, som har något med lök att göra) är hans uttal af cebellinas (sobel). Således menar han väl sobelpäls, men, hur det nu är, få kommer nog också hans kära lök honom i tankarna, och därmed äfven annan mat; det är därför troligt att i det näst följande uttrycket copos de algodon cardado ordet copos visserligen kan som vanligt betyda tåtte (d. v. s. så mycket ull eller lin, som på en gång viras kring spinnrockskaflen), men att för Sancho däri äfven blandat sig något af en numera föråldrad betydelse, hvilken af Covarrubias och Baretti angifves som »en stor pastej af allt slags kött, såsom höns, dufvor, rapphöns, ox- och fårkött, fläsk, m. m.» Om man erinrar sig huru Sanchos håg står jämt till mat, torde denna uppfattning icke befinnas alltför vågad.
