132
— »Jag vet inte hvad jag skall säga om den saken, svarade Sancho; jag vet bara att hvad han berättade för mig om mitt hem, min hustru och barnen, det kunde ingen annan än han själf säga mig. Äfven ansiktet Var, med undantag af näsan, alldeles Tomé Cecials ansikte, såsom jag ofta sett det hemma i byn, där han bor vägg om vägg med mig; också stämmans tonfall var precis detsamma.»
— »Låt oss nu tala förståndigt, Sancho, återtog D. Quijote; hör på, huru är det väl tänkbart att kandidat Simson Carraseo komme hit såsom vandrande riddare, utrustad med anfalls- och försvarsvapen, för att strida med mig? Har jag kanske varit hans fiende? Har jag någonsin gifvit honom anledning att hysa agg mot mig? Är jag hans rival eller har han ägnat sig åt vapenyrket af afund öfver det rykte jag genom det förvärfvat mig?»
— »Men hvad skola vi säga därom, svarade Sancho, att denne riddare, han må nu vara hvem han vill, i så hög grad liknar kandidat Carrasco, och hans vapendragare min stallbroder Tomé Cecial? Och, om det är förtrollning, såsom Ers Nåd sagt, fanns det då inte två andra människor i världen dem de kunnat likna?»
— »Alltsammans är idel konstgrepp och list, svarade D. Quijote, af de elaka trollkarlar som förfölja mig. Då de förutsågo att jag skulle gå som segrare ur striden, drogo de försorg om att den besegrade riddaren skulle tyckas hafva min vän kandidatens ansikte, på det att den vänskap jag hyser för honom skulle ställa sig emellan min svärdsegg och min starka arm samt tygla mitt hjärtas rättmätiga vrede, så att på detta vis den förblefve vid lif, som genom svek och bländverk velat beröfva mig mitt. Och såsom bevis på detta vet du ju, Sancho, af en erfarenhet som väl ej lär tillåta dig att ljuga eller bedraga, huru lätt det är för trollkarlarna att förvandla ett ansikte till ett annat, i det de göra det fula vackert och det vackra fult; det är ju icke mer än två dagar sedan du med dina egna ögon såg den oförlikneliga Dulcineas skönhet och behag i hela dess fullkomlighet och naturliga gestalt, medan jag såg henne i en klumpig bondjäntas fulhet och simpelhet, med rinnande ögon och stinkande andedräkt. Då är det ej heller så underligt om den skadeglade trollkarlen, som dristade anställa en så skändlig förvandling, nu åstadkommit en dylik med Siuhson Carrasco och din gode vän för att rycka segerns ära ur mina händer. Emellertid tröstar jag mig däröfver; ty