jag har i alla fall besegrat min fiende, under hvilken gestalt det än må ha skett.»
— »Gud allena vet hvad sant är i allt detta», återtog Sancho. Eftersom han visste att Dulcineas förvandling varit hans eget knep och skälmstycke, förmådde icke hans herres hjärnspöke öfvertyga honom; men han ville ej svara vidare härpå, för att icke tilläfventyrs yttra något ord som kunde röja hans bedrägeri.
De voro inbegripna i detta samtal, då de upphunnos af en man som kom ridande efter dem på samma väg; han satt på ett präktigt apelkastadt sto och bar en vid resrock af fint grönt kläde, brämad med rödbrunt sammet, tillika med en jaktmössa af samma slags sammet. Stoets mundering var afsedd för resor, likaledes hållen i mörkrödt och grönt, och stigbyglarna högt uppspända; han hade en morisk sabel hängande vid en bred axelrem i grönt och guld; hans halfstöflar voro utstyrda med samma slags broderi som axelremmen; sporrarna voro icke förgyllda, utan fernissade i grönt, och voro så blankpolerade att de, såsom varande i stil med hela dräkten, togo sig ännu bättre ut än om de varit af äkta guld. När denne resande hunnit upp dem, hälsade han höfliigt på dem, sporrade sitt sto och ville rida förbi; men D. Quijote sade till honom: »Ädle herre, om tilläfventyrs Ers Nåd ärnar sig samma väg som vi och ej har särskildt brådtom, skulle jag anse det som en ynnest, om vi kunde färdas i sällskap.»
— »Jag skulle verkligen ej sökt komma förbi så fort, svarade han på stoet, om jag icke befarat att er hingst skulle bli orolig i mitt stos sällskap.»
— »Nådig herrn kan tryggt hålla in sitt sto, inföll nu Sancho, ty vår gångare är den sedigaste och stadigaste på jorden; aldrig har han i fall sådana som detta begått någon oanständighet, och den enda gång han understod sid att göra det fingo min herre och jag sjufaldt umgälla det. Jag upprepar alltså ännu en gång att Ers Nåd kan sakta sin ridt, om ni så behagar, ty, om man också bjöde honom ett sto på presenterbricka, skulle han helt säkert inte ens se åt det.»
Den resande drog åt sig tyglarna, full af förvåning öfver D. Quijotes hållning och utseende, emedan riddaren icke hade hjälmen på sig, ty denna förde Sancho såsom en kappsäck på åsnans främre sadelbom. Och, medan grönrocken noga beskådade D. Quijote, mönstrade D. Quijote grönrocken ännu uppmärksammare, eftersom denne föreföll honom såsom en
