10
de Aliaga, och på många andra, nu senast på Lope de Vega Carpio själf, och denna åsikt, först framställd af herr Máinez, är kanske den rimligaste.
6 Bland de smädelser, hvaraf Avellanedas företal vimlar, förekomma följande: »Mitt företal är icke så skrytsamt och stötande för läsarna som Cervantes’ till första delen af hans D. Quijote; det är anspråkslösare än företalet till hans noveller, hvilka kallas sedolärande, men snarare äro satiriska, ehuru mycket kvicka. … Han talar om alla människor, och såsom en krigare, den där är lika gammal till åren som ungdomligt öfvermodig, är han bättre försedd med tunga än med händer. Så må han då beskärma sig öfver mig, att jag tar ifrån honom den vinning han hoppas af sin andra del … Han har gjort till sin uppgift att smäda mig och isynnerhet denne man [Lope de Vega], som de mest främmande nationer med rätta beundra och som år efter år riktar de spanska teatrarna med häpnadsväckande otaliga komedier, alla efter konstens stränga regler, som världen fordrar, alla så sedligt rena som man kunde vänta af en Inkvisitionens tjänare. … Då Miguel de Cervantes redan är så gammal som San Cervantesborgen[1] och genom ålderns inflytande är så svar att göra till lags, att allt och alla förefalla honom tråkiga, är han därför alldeles utan vänner. …» Vidare beskylles han för afund m. m.
7 Nämligen i sjöslaget vid Lepanto, där Cervantes i vänstra armen fick tre sår, som gjorde handen på samma arm otjänstbar.
8 Avellaneda hade i sitt företal äfven yttrat: »Gifve Gud att Cervantes ville lämna i fred den skriftställare, som han talar så förklenligt om, nu då denne ägnat sig åt kyrkan.» Lope de Vega hade nämligen låtit prästviga sig, antagligen år 1611 eller 1612, och var redan förut, ätminstone så tidigt som 1609, familiar, d. v. s. ett slags medhjälpare och förtroendeman åt Inkvisitionen. Hans prästerliga ställning innebar på den tiden icke något öfvergifvande af världen, knappast ens af dess nöjen; tvärtom betraktades den som ett af medlen att tillförsäkra sig den ledighet, som bäst passade ett lif ägnadt åt vitter id, och så har äfven Lope uppfattat densamma, ty just under den länga följd af år, då han som präst använde bestämda delar af sin tid åt andakt och välgörenhet, omhuldades han i sällskapslifvet på allt vis och stod på höjden af anseende som världslig skald. Och hvad angår den sedliga halten af hans skådespel, hvilken Avellaneda uttryckligen framhåller (se nyss här ofvan i not. 6), så stöta icke få af dem mot den kristna sedelärans mest oomtvistade bud.
9 Mellanspel, sp. entremes, ital. intermezzo, fr. intermède, var en kort teaterpjäs, skämtsam och uppsluppen samt hållen i folkstil; de gåfvos vanligen som ett lätt afbrott mellan akterna af allvarligare dramer, sällan efter deras slut. Om själfva mellanspelet Perendenga vet man nu icke det ringaste mera än hvad Cervantes här säger; men då i citatets spanska text rådsherren kallas Venticuatro (= en af de 24) och detta var benämningen för medlemmarne af det styrande rådet i Sevilla, hör det möjligen hemma i denna stad. Det finnes ett ord perendengue eller pelendengue, som af Baretti uppgifves betyda en bandrosett (knot of ribbands) som kvinnfolk bära på hufvudet; kanske har i stycket uppträdt
- ↑ Strax utanför Toledo ligga ruinorna af en gammal borg, som ursprungligen läror kallats efter San Serrando, men som folketymologien omdöpt till Sankt Cervantes, såsom den heter än i dag.