Lémos hette med sitt familjenamn D. Pedro Fernández de Castro, var systerson till Filip III:s allsmäktige gunstling och sändes af honom som vice-konung till Neapel, om hvars styrelse han synes hafva inlagt rätt mycken förtjänst. Han var en stor vän af vitterhet och skön konst och har sannolikt kraftigt gynnat Cervantes under hans sista lefnadsår, eftersom denne tillägnat honom icke blott denna andra del af D. Quijote utan äfven sina noveller (1613), komedier och mellanspel (sept. 1615), samt på dödsbädden sin Persíles och Sigismunda.
2 Cervantes tyckes här räkna på det gamla italienska (ännu på landsbygden allmänt bibehållna) viset, enligt hvilket dygnets tjugufyra timmar räknas i en följd från solnedgång till solnedgång; vid dagjämningstiderna infaller kl. 1 när vi säga kl. 7 på kvällen, och kl. 23 när hon efter vanlig räkning är 5 på eftermiddagen. På vintern blifva dagens timmar kortare, och nattens längre; på sommaren tvärtom. — På kurirernas pass plägade man, för att kontrollera deras skyndsamhet, noga utsätta icke blott dagen, utan äfven timmen för deras afresa och ankomst till vederbörlig ort.
3 Detta sista tör väl få anses som en skälmaktighet af Cervantes. Så mycket är visst att han själf satte stort pris på sin Persíles och Sigismunda; men eftervärlden har icke bekräftat hans och hans vänners åsikt om detta arbete; det är visst icke det sämsta som skrifvits på spanska, men också mycket längt ifrån att vara det bästa, vildt och fantastiskt som dess innehåll är. Endast i fråga om stilen har man velat tillerkänna det ett företräde framför Cervantes’ andra verk, i det att den anses mera omsorgsfullt utarbetad.
4 Originalets Venga V. E. con la salud que es deseado har här öfversatts annorlunda än af Braunfels och Ormsby, som följa en senare läsart deseada. Den i texten gifna öfversättningen vinner stöd af det reala sakförhållande, att (enligt Navarrete, Vida de Cervantes, sid. 194) hertigen af Lémos följande vår återvände till Madrid för att i regeringen öfvertaga departementet för italienska ärenden (Consejo de Italia). Denna hans återkomst kunde ju hafva varit på förhand afgjord eller åtminstone omtalad, enär Cervantes ungefär ett halft år förut skref sin tillägnan, och under denna förutsättning hade han fullt skäl att säga: Kom, ni är efterlängtad! då (d. v. s. om fyra månader, tidigast,) skall också Persíles vara färdig o. s. v.
5 Några få månader förr än Cervantes utgaf sin andra del, hade i Tarragona utkommit en falsk andra del, hvars titelblad såsom författare uppgaf »licentiaten Alonso Fernández de Avellaneda, bördig från Tordesillas». Man hade visserligen haft ett tämligen färskt exempel på ett dylikt förfaringssätt, i det den år 1399 utkomna första delen af Mateo Alemans berömda skälmroman Guzman de Alfarache fyra år därefter fick en fortsättning af Mateo Lujan Sayavedra (psevdonym för advokaten Juan Marti), medan Aleman själf utgaf den äkta andra delen först år 1605; men förhållandet var i alla fall ovanligt och ådrog sig denna gång en synnerlig uppmärksamhet genom den mot Cervantes hätska stämning, som tog sig luft i Avellanedas bok, isynnerhet i företalet. Hvem denne Avellaneda varit, torde väl numera ej kunna afgöras; man har gissat på den i 19:de kap. not. 5 nämnde Juan de Blanco de Paz, på Filip III:s biktfader, den genom Scribes roman bekante dominikanermunken Luís
