Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
145

I delta ögonblick närmade sig Sancho den främmande och sade till honom: »Señor, jag ber Ers Nåd för Guds skull laga så att min herre inte inlåter sig med de här lejonen: ty om han det gör, så slita de oss alla på stället i stycken.»

— »Är då er herre verkligen så galen, genmälde adelsmannen, att ni fruktar och tror att han ger sig i lag med dessa vilddjur?»

— »Galen är han inte, svarade Sancho, han är bara oförvägen.»

— »Jag skall nog laga så att han åtminstone inte denna gång blir det», sade adelsmannen.

Han gick fram till D. Quijote, som stod och påskyndade lejonvaktaren att öppna burarna, och sade till honom: »Herr riddare, vandrande riddare böra inlåta sig på äfventyr, de där gifva hopp om en lycklig utgång, men icke på sådana som alldeles beröfva dem hvarje förhoppning, ty den tapperhet, som går in på oförvägenhetens område, har mera af galenskap än af själsstyrka. Dessutom komma dessa lejon ej för att angripa Ers Nåd och ha icke ens en tanke ditåt; de komma såsom en skänk åt Hans Majestät, och det kan ej vara välbetänkt att uppehålla dem eller att hindra deras färd.»

— »Adle herre, svarade D. Quijote, gå ni bara och sköt om er dresserade lockhöna och er duktiga vessla och låt hvar och en sköta sitt; detta är min plikt och jag vet nog om dessa herrar lejon kommit för att strida mot mig eller ej.»

Och vändande sig till lejonvaktaren, sade han: »Anfäkta det, herr slyngel, om ni ej genast på stället öppnar burarna, skall jag med denna min lans fastnagla er vid vagnen!»

Formannen, som såg bestämdheten hos denna beväpnade spökgestalt, sade: »Nådige herre, må Ers Nåd af barmhärtighet tillstädja mig att spänna från mulåsnorna samt föra mig och dem i säkerhet, innan lejonen släppas lösa; om dessa döda dem för mig, så är jag rent ruinerad för hela lifvet, ty jag äger ingenting annat än den här vagnen och dessa mulåsnorna.»

— »Ack, du klentrogne! återtog D. Quijote; stig du af och spänn ifrån och gör hvad du behagar; snart skall du få se att du har gjort dig onödigt besvär och att du hade kunnat bespara dig detta omak.»

Formannen steg af och spände skyndsamt ifrån, och lejonvaktaren sade med hög stämma: »Varen I mina vittnen, I alla som befinnen er här, att jag mot min vilja och blott nödtvungen öppnar burarna och släpper ut lejonen, och att jag till-

Don Quijote, II. 1.10