146
säger denne herre att all den olycka och skada, som dessa djur möjligen komma att föröfva, skrifves på hans räkning och går på hans risk, såväl som min aflöning och hvad som tillkommer mig. Men I, mina herrar, torden sätta er i säkerhet innan jag släpper ut dem; för min del är jag säker på att ej göra de mig något ondt.»
Adelsmannen föreställde riddaren ännu en gång att han ej borde begå en dylik galenskap, ty att företaga någoting så vanvettigt vore att fresta Gud. Härpå gaf D. Quijote till svar att han nog visste hvad han gjorde. Den förre bad honom väl tänka sig för; han vore öfvertygad om att D. Quijote vore offer för en själfförvillelse.
— »Nå väl, señor, genmälde D. Quijote, om Ers Nåd ej vill varda ögonvittne till det som efter er åsikt kommer att bli ett sorgespel, så gif er skimmel sporrarna och sätt er i säkerhet.»
Då Sancho hörde detta, bad han honom med gråtande tårar att afstå från ett företag, i jämförelse med hvilket äfventyret med väderkvarnarna och det andra fruktansvärda med stampkvarnarna, korteligen alla de bragder D. Quijote utfört under hela sin lefnad, blott vore som kalasmat. »Besinna, señor, sade Sancho, här är ingen förtrollning med i spelet eller någonting ditåt, ty jag har mellan spjälorna och genom springorna på buren sett ett väldigt lejons ram, och af den sluter jag att bemälda lejon, som bemälda ram måste tillhöra, är större än ett berg.»
— »Din rädsla, svarade D. Quijote, lär väl åtminstone ha kommit dig att tycka den vara större än halfva världen. Gå nu åt sidan, Sancho, och lämna mig, och, om jag skulle dö här, så vet du ju vår gamla öfverenskommelse: du begifver dig till Dulcinea, och mera behöfver jag icke säga dig.»
Han tillade ännu åtskilligt annat, hvarmed han gjorde slut på alla förhoppningar om att han ändock skulle afstå från att fullfölja ett så vanvettigt företag. Han med gröna resrocken skulle gärna velat sätta sig emot honom; men han såg sig vara honom alltför olika med afseende på beväpning, och då tycktes det honom icke klokt att inlåta sig i strid med en förryckt människa, hvilken i hvarje afseende hade visat sig för honom som sådan.
När nu D. Quijote ånyo påskyndade lejonvaktaren och upprepade sina hotelser, föranledde detta att adelsmannen sporrade sitt sto, Sancho sin grålle, och formannen mulåsnorna, och alla bjödo till att aflägsna sig så långt från vagnen som
