FÖRSTA KAPITLET.
Huru kyrkoherden och barberaren samtala med Don Quijote om dennes sinnessjukdom.
I andra delen af denna historia, hvilken innehåller Don Quijotes tredje utfärd, berättar Sidi Hamét Benengelí, att kyrkoherden och barberaren läto nästan en hel månad förflyta utan att besöka honom, emedan de ville undvika att röra i de föregående tilldragelserna och sålunda återuppväcka hos honom minnet däraf. Men de underläto därför icke att hälsa på hans systerdotter och hans hushållerska, utan anbefallde dessa att ägna honom sorgfällig vård och gifva honom att äta saker, som vore stärkande och gagneliga för hjärta och hufvud, eftersom ju vid noggrant öfvervägande hela hans olycka härledde sig från dessa båda. De försäkrade att de gjorde så och att de också hädanefter skulle göra det med största möjliga beredvillighet och omtanke; ty de märkte nogsamt att deras husbonde i enstaka ögonblick gaf bevis på att han var vid sitt fulla förstånd. Fördenskull gladde sig båda herrarna mycket, eftersom de tyckte sig hafva träffat på det rätta, då de hemförde honom förtrollad på oxvagnen, som det berättades i förra delen af denna likaså storartade som noggranna historia, i dess sista kapitel. De beslöto därför att besöka honom och underkasta denna hans förbättring ett prof, ehuru de ansågo densamma för hart nära omöjlig, och de kommo öfverens om att icke öppna munnen till ett enda ord om det vandrande ridderskapet, på det att icke hans sår, som ännu knappt grott igen, skulle på nytt upprifvas.
De besökte honom alltså och funno honom sittande i sängen, utstyrd i en kort tröja af grön flanell och en röd Toledo-mössa, samt så skrumpen och aftärd att han såg ut alldeles som om han blifvit förvandlad till en mumie. De
