blefvo mycket vänligt emottagna af honom; de gjorde sig underrättade om hans hälsa, och han utlät sig öfver denna och öfver sig själf med klart förstånd och i de valdaste ordalag. Under samtalets lopp kommo de att tala om sådana saker som man kallar politik och styrelsesätt, hvarvid de än rådde bot på ett missbruk, än helt och hållet utdömde ett annat, omgestaltade en sed och landsförvisade en annan, och hvar och en af de tre spelade en ny lagskipare, en tidsenlig Lycurgus, en splitter ny Solon. Och på detta sätt omskapade de samhället, så att det såg ut alldeles som om de lagt in det i en smidesässja och åter tagit ut det helt annorlunda beskaffadt än förut. Don Quijote talade så förståndigt i alla de ämnen man vidrörde, att de båda, som skulle undersöka hans sinnestillstånd, ansågo det stå utom allt tvifvel att han nu åter vore fullkomligt frisk och i besittning af sitt fulla förstånd.
Systerdottern och hushållerskan voro närvarande under samtalet, och kunde icke nog tacka Gud för att de åter sågo sin husbonde vid så goda själsförmögenheter. Men kyrkoherden frångick nu sin första föresats, nämligen att icke i hans närvaro med ett enda ord vidröra det vandrande ridderskapet, och ville fullständigt pröfva huruvida Don Quijotes tillfrisknande vore skenbart eller verkligt; och på detta sätt kom han så småningom, i det att att det ena ordet gaf det andra, att tala om åtskilliga nyheter från hufvudstaden, och berättade bland annat att man ansåge såsom säkert att Turken seglade söderut med en väldig flotta; ingen visste hvilka hans afsikter vore eller hvar ett så svårt oväder skulle urladda sig, och på grund af denna farhåga, med hvilken han så godt som hvarje år kallar oss till vapen, hölle hela kristenheten sina ögon riktade mot hans flotta, och hans Majestät hade låtit sätta Neapels och Siciliens kuster jämte ön Malta i försvarsskick.
Härtill genmälde Don Quijote: »Hans Majestät har handlat som en högst insiktsfull krigare genom att i rättan tid sätta sina stater i försvarsskick, på det att fienden ej må finna honom oförberedd; men om man begärde mitt råd, skulle jag tillstyrka konungen att begagna sig af en förhållningsregel, som hans Majestät i närvarande stund sannolikt är långt ifrån att tänka på.»
Knappt hörde kyrkoherden detta, förrän han sade vid sig själf: »Gud hålle sin hand öfver dig, stackars Don Quijote, ty mig tyckes som om du från din dårskaps höjd nedstörtade i din enfalds djupa afgrund.»
