174
bröd, liksom hvetet plägar ligga i högar på logarna. Ostarna, lagda öfver hvarandra liksom taktegel, bildade en hel mur, och två oljekittlar, större än kyparna i ett färgeri, användes till att koka bakverket i, hvilket, sedan det blifvit väl kokadt, man åter upptog med två väldiga slefvar och nedlade i en annan kittel med renad honung, som stod där bredvid. Antalet af kockar och köksor öfversteg femtio, alla snyggt klädda, alla ifrigt sysselsätta, och alla glada och belåtna. Insydda i oxens utspända buk lågo tolf små digrisar, som tjänade till att göra honom ännu smakligare och mörare. Kryddor af olika slag tycktes man hafva köpt icke skålpundvis utan pundvis, och de förvarades så att de af alla kunde ses, i en stor kista. Med ett ord, bröllopstillredelserna voro landtliga, men tilltagna i sådant öfverflöd att man därmed kunnat mätta en krigshär.
Sancho såg sig omkring på allt, betraktade allt och fann behag i allt. Först fångades och fängslades hans längtan hos grytorna, och allt för gärna skulle han hafva hämtat sig ett lagom mål ur dem; strax därpå fick han en brinnande åtrå till vinsäckarna och slutligen till stekpanneverket, om man kan kalla så ståtliga kittlar för pannor; och då han icke längre förmådde uthärda och det ej stod i hans makt att handla annorlunda, närmade han sig en af de sysslande kockarna och bad honom i höfliga och hungriga ordalag att få doppa en brödbit i en af grytorna.
Härtill svarade kocken: »Käre vän, tack vare den rike Camacho är denna dag ej bland dem som lyda under hungerns domvärjo; stig af och se efter om här finnes en slef någonstädes, fiska upp en höna eller ett par åt er, och väl bekomme!»
— »Jag ser inte till någon», sade Sancho.
— »Vänta!» sade kocken. »Gud förlåte mig mina synder, hvad ni måtte vara sjäpig och rådlös!»
Med dessa ord fattade han en stor stäfva[1], stack ned henne i en af tunnsåarna, och hämtade upp i henne tre höns och två gäss samt sade till Sancho: »Ät, min vän, och stilla er första hunger med hvad jag nu skummade af, till dess mattimmen kommer.»
— »Jag har ingenting att lägga det i», återtog Sancho.
— »Nå, så tag då stäfvan och alltsammans, sade kocken; Camachos rikedom och hans glädje vid detta tillfälle tillåta allt.»
- ↑ Originalets caldero betyder brunnshink, men efter bruket hos oss vore en sädan ej lämplig, ehuru visserligen det får medges att det skall vara en stor stäfva för att rymma ett par gäss och två tre höns.
