Medan detta hände Sancho, iakttog D. Quijote uppmärksamt hurusom från en sida af löfsalen tolf bönder redo in på tolf utmärkt vackra hästar med dyrbara och präktiga remtyg och munderingar och en mängd bjällror vid bröstremmarna samt huru de, alla klädda i högtidsdräkter, sprängde i sluten skara icke ett utan flera hvarf öfver ängen under glädtigt jubel och sjungande och rop af: »Lefve Camacho och Quiteria, han lika rik som hon är skön, och hon den allra skönaste på jorden!»
När D. Quijote hörde detta, sade han för sig själf: »Det märkes nog att dessa människor aldrig ha sett min Dulcinea af Toboso; ty, hade de det gjort, skulle de helt säkert hålla inne med sina loftal öfver denna deras Quiteria.»
Strax därpå intågade från olika sidor af löfsalen många och olika grupper af dansare; däribland var en svärdsdans, bestående af tjugufyra ynglingar af ståtligt och hurtigt utseende, alla klädda i fint och glänsande hvitt linne med tillhörande hufvudkläden, som visade broderier af fint silke i växlande färger. En af de ridande bönderna frågade deras anförare, en vig yngling, om någon af dansarna skadat sig.
— »Hittills har, Gud vare tack! ingen skadat sig; vi äro alla friska och raska.»
Och genast började han med sina kamrater svänga sig i så många vändningar och med så mycken skicklighet att, ehuru D. Quijote var van vid att se dylika dansar, han likväl aldrig tyckt så bra om någon som om denna. Likaledes behagade honom äfven en ny grupp af danserskor, som nu kom in, bestående af vackra unga flickor, hvilkas ålder icke tycktes hos någon understiga fjorton eller öfverstiga aderton år; de voro alla klädda i grönt Cuenca-kläde[1]; deras till hälften flätade, till hälften fladdrande hår var hos allesammans så guldglänsande att det kunde täfla med solgudens, och på det buro de kransar af jasminer, rosor, tusenskönor och kaprifolium. Deras anförare voro en ärevördig gubbe och en gumma, båda likväl vida rörligare och lättare på foten än deras ålder lät förmoda. Eu zamoransk säckpipa[2] spelade för dem, och med ärbarhet i ansiktsuttrycket och ögonen samt vighet i fötterna visade sig flickorna vara de bästa danserskor på jorden.
Efter dessa kom en konstrik dans af det slag som man plägar kalla balletter.[3] Den utfördes af åtta nymfer, uppställda i två rader, den ena radens anförare var guden Cupido, och den andra radens Rikedomen; den förra var prydd med vingar, båge, koger och pilar, den senare klädd i guld och siden af
- ↑ I Cuenca tillverkades gröfre kläden, vanligen gröna eller blåa; de senare ansågos bäst.
- ↑ Säckpipblåsarna från Zamora och dess omnejd lära enligt många ställen hos äldre författare ha varit särdeles omtyckta.
- ↑ Det spanska uttrycket är danza hablada, hvilket al Bareli förklaras som »a dance composed of many persons with dresses suitable to represent any passage in history». Det tyckes således hafva varit ett slags historisk (eller allegorisk) kostymdans, och den bästa beskrifningen därpå får man i själfva verket strax i det följande.