kom sig af den sömnlösa natt som brudar vanligen pläga tillbringa, då de rusta sig till den kommande bröllopsdagen. Tåget skred fram till en läktare, som var uppförd vid ena sidan af ängen samt prydd med mattor och gröna grenar; där skulle vigseln ske och därifrån skulle man åse danserna och tillställningarna. Men, i det ögonblick då deltagarna i tåget hunnit fram dit, hörde de bakom sig ett högt rop och en stämma som sade: »Hållen stilla litet, I människor som ären lika obetänksamma som öfverilade!»
Vid detta rop och dessa ord vände sig alla om och sågo, att den som yttrade dem var en man, hvilken tycktes vara klädd i en svart rock med ett bräm af högrödt flammigt siden. Därjämte hade han, såsom man strax därpå blef varse, på huvudet en krans af olycksdiger cypress; i handen höll han en lång staf. Då han kom närmare, igenkände alla i honom den raske Basilio, och alla stodo i spänd förväntan och undrade hvad han åsyftade med sitt rop och sina ord, ty af hans uppträdande vid ett sådant tillfälle kunde de blott befara någon ledsam händelse. Han nalkades alltså, utmattad och andfådd och, ställande sig framför brudparet, nedstötte han i marken sin med ståldoppsko försedda staf, fästade sina blickar stolt på Quiteria och, i det han skiftade färg, yttrade han med dof och och skälfvande röst följande ord: »Väl vet du, otacksamma Quiteria, att efter den heliga religion till hvilken vi bekänna oss, du icke, så länge jag lefver, kan taga någon annan man; och tillika är det dig ej obekant att jag, under förbidan att tiden och mina egna bemödanden skulle förbättra mina omständigheter, aldrig velat lämna ur sikte de ärbarhetshänsyn som höfdes din jungfruliga värdighet. Men, kastande ifrån dig alla de förpliktelser som du var skyldig mina redliga afsikter, vill du till herre öfver hvad som tillhör mig upphöja en annan, hvilkens rikedomar lända honom icke blott till lycka i yttre villkor, utan äfven till den högsta sällhet; och på det han må njuta denna i fullaste mått, — icke på det sätt hvarpå jag menar att han förtjänar den, utan såsom Himlen behagar skänka honom den, — så vill jag nu med egen hand undanrödja den omöjlighet eller det hinder, som kunnat förbjuda honom det, och rödja mig ur vägen. Lefve, lefve den rike Camacho med den otacksamma Quiteria i långa och lyckliga år! men dö, dö må den fattige Basilio, hvilkens armod stäckt hans lyckas vingar och störtat honom i grafven!»
Och med dessa ord fattade han sin staf som han nedstötte i marken: den ena hälften af densamma blef sittande i
