184
jorden och visade sig vara slidan till en smal stilettklinga som var dold i den; den andra ändan, som man kan kalla handtaget, stödde han mot marken och med raskt mod och fast beslutsamhet störtade han sig mot stiletten, och I samma ögonblick såg man den blodiga spetsen tillsammans med halfva stålklingan tränga ut genom: hans rygg: Den arme låg utsträckt på marken badande i sitt blod, genomborrad af sitt eget vapen. Hans vänner skyndade honom genast till hjälp, djupt bedröfvade öfver hans lidande och hans sorgliga olycksöde. Äfven D. Quijote lämnade sin Rocinante i sticket och kom för att bistå honom; han tog honom i sina armar och fann att han ännu icke hade utandats sin sista suck. Man ville draga ut klingan, men kyrkoherden, som stod bredvid, var af den meningen att man ej skulle draga ut den förrän han biktat sig, eftersom utdragandet af stiletten och hans död måste inträffa i ett och samma ögonblick. Men nu kom Basilio åter till litet sans och sade med smärtfylld, svag stämma; »Ack, grymma Quiteria! om du i denna min oundvikligen sista stund ville räcka mig handen såsom maka, skulle jag ändå tro att min förmätna handling hade någon ursäkt, eftersom jag genom densamma ernått lyckan att bli din.»
När kyrkoherden hörde dessa ord, sade han till honom att han snarare borde tänka på sin själs frälsning än på kroppens lustar, och att han af uppriktigt hjärta borde bedja Gud om förlåtelse för sina synder och sitt förtviflade beslut.
Härpå svarade Basilio att han ingalunda ämnade bikt sig, om ej Quiteria dessförinnan räckt honom sin hand såsom hans maka; detta glada medvetande skulle gifva honom viljestyrka och mod att bikta sig.
När D. Quijote förnam den sårades bön, sade han med hög stämma att hvad Basilio begärde vore billigt och rättvist och dessutom lätt att utföra, samt att herr Camacho skulle vara lika hedrad, om han erhöll fröken Quiteria såsom änka efter den tappre Basilio, som om han finge henne direkte från hennes far. »Här får ej följa annat än ett jaord, hvilket icke innebär något annat än att det uttalas, ty detta giftermåls brudsäng kommer ju dock att blifva grafven.»
Allt detta åhörde Camacho, och allt gjorde honom häpen och förvirrad; han visste hvarken hvad han skulle göra eller säga. Men ropen från Basilios vänner blefvo så enträgna, med bön att han måtte tillåta Quiteria att räcka denne sin hand såsom maka, på det hans själ ej måtte varda förtappad, om han i förtviflan skildes hädan, att de förmådde Camacho
