— »Mitt prästerliga kall, svarade kyrkoherden, hvilket det tillhör att bevara en hemlighet.»
— »Nå väl då![1] sade nu Don Quijote, hvad behöfs det annat än att hans Majestät genom en härold offentligen påbjuder att alla vandrande riddare, som färdas genom Spanien, på bestämd dag samlas i hufvudstaden? Ty om det också icke komme mera än ett halft dussin af dem, så kunde det dock bland dem komma någon, som ensam försloge att tillintetgöra Turkens hela härsmakt. Skänken mig eder uppmärksamhet och följen med: är det kanske något nytt att en enda vandrande riddare nedhugger en här om tvåhundratusen man, liksom om de allesammans blott hade en enda hals eller vore gjorda af sockerdeg? Eller sägen mig: hur många historier äro icke fulla af dylika underbara bedrifter? Den vidtberömde Don Belianis skulle bara — äfven om det så lände mig till stort förfång; huruvida det äfven skulle skada andra, vill jag låta vara osagdt, — alltså, han skulle bara lefva nu för tiden, eller någon af Amadís’ af Gallien oräkneliga ätt; ty, om en af dem vore vid lif och ställde upp sig midt emot Turken, så skulle jag icke vilja vara i dennes kläder.[2] Men Gud skall se till sitt folk och beskära det en man, som, om han också icke är så väldig som de vandrande riddarna i fordomtima, åtminstone icke står dem efter i mod; och Gud vet väl hvad jag menar, och mera säger jag icke.»
— »O ve! ropade nu systerdottern, jag vill vara dödens, om icke min herr morbror nu på nytt vill bli vandrande riddare.»
Härpå svarade Don Quijote: »Såsom vandrande riddare vill jag lefva och dö, och, om så Turken tågar uppåt eller nedåt, när helst han vill och med så stor härsmakt han kan, så säger jag ännu en gång att Gud vet hvad jag menar.»
Men nu inföll barberaren: »Jag ber er, mina herrar, att det må tillåtas mig att berätta en liten händelse, som tilldrog sig i Sevilla och som jag har lust att meddela, emedan den passar alldeles förträffligt hit.»
Don Quijote gaf den begärda tillåtelsen, kyrkoherden och de andra lyssnade uppmärksamt, och barberaren begynte som följer:
»På dårhuset i Sevilla fanns en man, hvilken blifvit insatt dit af sina släktingar, emedan han icke var vid sitt fulla förstånd. Han hade i Osuna[3] blifvit utnämnd till licentiat i kyrkorätt, men, äfven om han blifvit det i Salamanca, hade han icke desto mindre enligt mångas förmenande förblifvit en
- ↑ I spanskan Cuerpo de tal = vid dens och dens lekamen! För att icke bryta mot andra budet, insatte man i svordomar ett likgiltigt ord i st. f. Guds namn. Likaså i franskan, där man har -bleu för Dieu: corbleu, morbleu, parbleu, sangbleu. Hvarken spaniorer eller fransmän hafva dock fått en sådan syn på saken som italienarne, hvilka man någon gång kan få höra draga till med ett Santo diavolo!
- ↑ Sp.no le arrendara la ganancia = skulle jag ej vilja förpakta (betala något för) hans vinning.
- ↑ Osunas universitet, som upphäfdes 1820, hade ej bättre anseende för sina akademiska grader än det i förra delens första kapitel omtalade universitetet i Siguenza.
