14
Barberaren, som redan kommit på samma tanke som kyrkoherden, frågade emellertid Don Quijote hvilken den föreslagna förhållningsregel kunde vara, som han ansåge så lämplig; kanhända vore den af sådan art, att man måste sätta den på listan öfver de många otjänliga förslag, med hvilka furstan ofta besväras.
— »Mitt förslag, herr skäggskrapare, sade Don Quijote, kommer ej att vara otjänligt, utan mycket tjänligt.»
— »Så menade jag icke, återtog barberaren, utan emedan erfarenheten visat att de råd, som man meddelar hans Majestät, allesammans eller åtminstone till större delen äro antingen outförbara eller orimliga, eller skulle lända konungen eller riket till skada.»
— »Men mitt, genmälde Don Quijote, är hvarken outförbart eller orimligt, utan det lättast utförbara, det mest passande, det bekvämaste och lättvindigaste som någonsin kan dyka upp hos någon, den där afger ett utlåtande.»
— »Då, herr Don Quijote, dröjer ni redan för länge med att säga oss det», sade kyrkoherden.
— »Jag skulle, sade Don Quijote, icke vilja meddela det just nu, och att det sedan tidigt i morgon bittida komme till herrar statsråds öron, och en annan finge tacken och belöningen för mitt arbete.»
— »Hvad mig angår, sade barberaren, så lofvar jag såväl inför världen som inför Guds ansikte:
Jag för ingen annan röjer,
ej för konung, ej för bonde,
ej för någon annan dödlig;
en ed, som jag lärt mig ur Folkvisan om kyrkoherden[1], hvilken I början af dikten visade konungen på tjufven, som frånstulit honom de hundra dublonerna och hans mulåsna Snabblöparen.»
— »Historien känner jag icke till, genmälde Don Quijote; men jag vet att denna ed är giltig, i kraft af att jag vet att herr barberaren är en hederlig karl.»
— »Äfven om han det icke vore, sade kyrkoherden, så går jag i borgen för hans heder och ansvarar för att han beträffande denna sak icke skall tala mera än en döfstum person, vid vite af penningböter enligt dom och utslag.»
— »Och hvem går i borgen för Ers Nåd, herr kyrkoherde?» frågade Don Quijote.
- ↑ Folkvisan om kyrkoherden är nu lika litet bekant som det i företalet omtalade mellanspelet La Perendenga, men har väl vid tiden för textens nedskrifvande haft sitt skede af stor popularitet.
