svärd in på Basilio, till hvilkens försvar lika så många svärd ögonblickligen foro ur skidan. Men D. Quijote till häst, med lansen i handen och väl skyddad af sin sköld, ryckte fram före dem alla och tvang dem att gifva honom plats.
Sancho, hvilken dylika dåd aldrig föreföllo behagliga eller trefliga, sökte sin tillflykt till köttgrytorna, ur hvilka han hämtat sitt läckra skum; ty det stället tycktes honom såsom en helig plats, den där borde hållas i vördnad.
D. Quijote ropade med tordönsstämma: »Hållen in, I herrar, hållen in! det är icke rätt att söka hämnas de förolämpningar kärleken tillfogar oss. Betänken att krig och kärlek äro en och samma sak, och, liksom det i krig är tillåtet och sedvanligt att använda list och krigsputs för att besegra fienden, så gillas på samma sätt i kärlekens tvister och täflingsstrider sådana påfund och listiga finter, som göras för att ernå det afsedda syftet, såframt de icke lända det älskade föremålet till skada eller vanära. Quiteria tillhörde Basilio, Basilio tillhörde Quiteria genom försynens rättvisa och milda beslut. Camacho är rik och kan förskaffa sig sitt hjärtas önskan när, hvar och huru han det önskar. Basilio äger blott detta lilla lamm, och ingen skall frånröfva honom det, huru mäktig han än må vara; ty ett par som Gud sammanfogat, det få människor icke åtskilja, och den som skulle vilja försöka det, han får först med denna lansspets att göra.»
Och, vid det han sade detta, svängde han lansen med sådan styrka och skicklighet att han injagade skräck hos alla dem som ej kände honom. Men på Camachos sinne gjorde Quiterias föraktfulla beteende ett så djupt intryck, att han i ett ögonblick utplånade henne ur sitt minne, hvarför äfven kyrkoherdens föreställningar, som var en klok och välvillig man, lätt vunno insteg hos honom och åstadkommo, att Camacho och hans anhängare snart åter blidkades och lugnade sig. Såsom bevis på denna sin sinnesstämning stucko de åter svärden i skidorna, i det att de mera sköto skulden på Quiterias ombytlighet än på Basilios list. Camacho å sin sida resonerade så att, om Quiteria såsom flicka haft Basilio kär, skulle hon äfven hafva gjort det såsom gift, och han borde därför snarare tacka Himlen för att den nu fråntagit honom henne, än för att den förut gifvit henne åt honom.
När nu Camacho och hans folk tröstat sig och åter blifvit blidkade, lugnade sig äfven Basilios vänner, och, för att visa att han ej hyste något agg med anledning af det spratt man spelat honom eller ens lade det alls på sinnet, ville den
