216
hålla tanken från de ogynnsamma ödets skickelser som kunna råka eder, ty den värsta af alla sådana skickelser är döden, och, såvida denna blott är berömlig, är han den bästa af alla. Man frågade en gång Julius Cæsar, den tappre romerske imperatorn, hvilken död som vore den bästa; han svarade: den oförmodade, den plötsliga och oförutsedda; och, ehuru han svarade såsom en hedning, den där var obekant med hvarje kunskap om den sanne Guden, nämnde han likväl hvad som var det rätta sättet att frigöra sig från den mänskliga känslan af obehag. Ty, antag att ni blir dödad i första träffning eller handgemäng, det må nu vara genom ett kanonskott eller därigenom att en mina springer i luften, hvad gör det? Det är ju dock blott att dö, och därmed slut; och enligt Terentius höfves det en krigare bättre att ligga död på slagfältet än att se sig vid lif och räddad genom flykten[1]; och en tapper soldat vinner ära i samma mån som han iakttager lydnad mot sina förmän och dem som hafva makt att befalla öfver honom. Och märk väl, min son, att för en soldat passar det sig bättre att lukta krutrök än mysk, och, om en gång ålderdomen träffar eder fortfarande upptagen af detta ärefulla värf, äfven om ni skulle vara full af sår och krympling eller lam, så kan den åtminstone icke träffa eder utan ära, och den sådan att hon aldrig kan förringas af fattigdom. Dessutom håller man redan på med att vidtaga mått och steg för att försäkra gamla stympade soldater om underhåll och bistånd[2]; ty det är icke rätt att behandla dem så som de göra, hvilka afskeda och försätta i frihet sina negrer, när de äro gamla och ej mera orka arbeta, samt under namn af frigjorda köra ut dem ur huset och därigenom göra dem till slafvar under hungern, från hvilken de ej kunna hoppas någon befrielse annat än genom döden. Men för närvarande vill jag ej säga eder något mera än att ni sitter upp på länden af min häst, till dess vi hinna till värdshuset, och där skall ni äta kvällsvard med mig och i morgon fortsätta eder färd, hvilken Gud må göra så lyckosam som edert förehafvande förtjänar.»
Ynglingen antog ej anbudet att sätta sig upp på hästländen men väl att äta kvällsvard på värdshuset, och det berättas att Sancho vid detta tillfälle sagt för sig själf: »Herre Gud, hvad du är för en husbonde! Är det möjligt att en människa, som förstår att säga sådana och så många och så förträffliga saker som han just nu sagt, kan påstå sig hafva sett alla de vanvettiga orimligheter, som han berättat om Montesinos’ håla? Na nå, vi få väl se.»
- ↑ Cervantes har själf sagt detsamma i företalet till denna del, sid. 5, 6 här ofvan; men att tillskrifva Terentius detta eller ett liknande yttrande är nog ett misstag.
- ↑ Det är möjligt att några anstalter för sådant ändamål varit å bane när detta skrefs; men de hafva icke kommit till verkställighet.
