230
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Hvaruti det nöjsamma äfventyret med dockteatern fortsättes, jämte andra, verkligen mycket lustiga saker.
Nu Tyrier och Trojaner tego alla[1],
det vill säga, alla som åskådade spektaklet hängde vid dens mun som förklarade dessa underbara ting, då man bakom scenen hörde talrika pukor och trumpeter ljuda och en mängd skott affyras. Detta buller varade helt kort, och därpå höjde gossen sin stämma och sade: »Den sannfärdiga historia, som här framställes för Ers Nåder, är ord för ord hämtad ur de franska krönikorna[2], såväl som ur de spanska folkvisor, hvilka vidt och bredt sjungas på gatorna af gamla och unga. Den handlar om huruledes señor D. Gaiféros befriade sin gemål Melisendra[3], som satt fången i Spanien i morernas våld i Sansueña, ty så hette på den tiden den stad som nu kallas Zaragoza. Herrskapet behagade nu se bit, huru D. Gaiféros sitter vid brädspelet, alldeles så som det står i visan:
Sitter vid sitt damspel Don Gaiféros,
har re’n länge glömt sin Melisendra.
Och den personen, som nu kommer fram med krona på hufvudet och spira i händerna, är kejsar Karl den Store, nämnda Melisendras förmente far, som, förtörnad öfver sin svärsons orkeslöshet och slarf, uppträder för att läsa lagen för honom; och se nu bara hur häftigt och eftertryckligt han bannar honom, det ser alldeles ut som om han med spiran ville knacka till honom ett par tag i hufvudet; ja, det finns till och med författare som påstå att han verkligen gjort det, och det med besked ändå. Och sedan han nu talat med honom en hel hop om att hans heder löpte fara, så vida han inte droge försorg om sin gemåls befrielse, säga de att han sa’ till honom:
Nog jag talat, tänk på saken!
Skåda nu också, mitt nådiga herrskap, huruledes kejsaren vänder D. Gaiféros ryggen och låter honom stå där helt sla-
- ↑ Vergilii Eneid hade öfversatts (1557) af Gregorio Hernandez de Velasco, och det är andra bokens första vers som här citeras. Clemencin påpekar den löjliga motsättningen mellan å ena sidan den trojanske hjälten med drottning Dido och hela hennes hof, samt å den andra en kringstrykande marionett- eller tittskåpsförevisare med en krogvärd och dennes gäster till åhörare. Sancho är, förstås, fidus Achates.
- ↑ Så kallades i medeltiden och ännu i sextonde seklet de från Frankrike komna och isynnerhet de till Karolingiska sagokretsen hörande riddareromanerna. Jämf. not. 6 på sid. 51 af delen I. 1.
- ↑ Melisendra heter Melisenda i två af de äldsta romanssamlingarna, och detta stämmer äfven bättre med namnets franska form Bellisent. Folkvisorna förtälja hennes historia i hufvudsak på samma sätt som mäster Pedro här framställer den, men denne har ändrat eller ur egen fatabur tillagt en och annan detalj, såsom den om hennes otur vid nedstigandet från altanen, hvilken naturligtvis var en muntrande clou för det slags publik han vanligen kunde påräkna. — De här förut anförda verserna begynna en ännu otryckt dikt i sju oktavstrofer, af obekant författare; de båda som förekomma längre fram äro däremot tagna ur romansen, såsom det ock strax synes af metern.
