gen; och se hur arg han blir och kastar damspelet och tärningarna långt ifrån sig och tvärt begär sina vapen och begär af sin kusin D. Roland att få låna hans svärd Durendal, och huru D. Roland icke vill låna honom det, men däremot erbjuder honom sitt sällskap i det svåra företag D. Gaiféros tillärnar. Men han, tapper och uppbragt, vill icke mottaga hans anbud; fastmera säger han att han ensam kan nog ta sin gemål ur fångenskapen, sutte hon också i jordens djupaste medelpunkt; och med dessa ord går han bort för att rusta sig och oförtöfvadt begifva sig på väg. Vänd nu era blickar, mitt herrskap, till det där tornet som syns längre bort, och skall vara ett af tornen på slottet i Zaragoza, som man nu för tiden kallar Aljaféria[1]; och damen, som syns där borta på balkongen och är klädd i en morisk dräkt, är den oförlikneliga Melisendra, som så ofta suttit och skådat därifrån utåt vägen till Frankrike och under fångenskapen tröstat sig med att låta sina tankar vandra till Paris och till gemålen. Men se nu också en ovanlig händelse som här inträffar och som man måhända aldrig sett maken till. Sen I icke moren där borta, som helt sakta, steg för steg och med fingret på läpparna smyger fram bakom den sköna Melisendra? Se nu hur han ger henne en kyss midt på munnen, och hur brådt hon får att spotta och aftorka sig om läpparna på sin hvita lintygsärm, och hur hon jämrar sig och af förtrytelse sliter af sig sitt vackra hår, liksom om det rådde för denna illgärning. Se nu också hur den där allvarsamme moren står därborta i den öppna gången; det är konung Marsilio af Sansueña, som har sett den andre morens fräckhet och för den skull, fastän det är hans släkting och store gunstling, befaller att man genast skall gripa honom, gifva honom hundra par spö och föra honom genom de öfliga stadsgatorna, med ropare före och en hop stadssoldater efter sig.[2] Och se här hur de komma för att verkställa domen, fast det är nätt och knappt att brottet hunnit utföras, för se hos morerna går det inte till som hos oss med protokoll till parten och: bevisa din sak! och den andre får sitta inne på rannsakning så länge!»[3]
— »Gosse, gosse, inföll här D. Quijote med hög röst; fortsätt eder berättelse rakt fram och gif eder ej in på krokvägar och krumbukter, ty för att få en sak på det klara behöfvas många bevis, och det både en och två gånger.»[4]
Äfven mäster Pedro ropade bakifrån teatern: »Pojke, lägg dig inte i sånt som inte angår dig, utan gör som herrn här befaller dig, det är säkrast; gå du på med din enkla
- ↑ Detta torn finnes kvar, ehuru med många senare om- och tillbyggnader; det låg ännu på 1830-talet, när Clemencin skref sin kommentar till D. Quijote, utanför staden men räknas numera med till dess område som ett framskjutet fäste, dit ett regemente fotfolk och en afdelning artilleri äro förlagda. Där finnas ännu minnen från Arabernas Lid, särskildt el salon de la Alcoba och ett litet åttkantigt rum, som man kan tro vara flyttadt direkt från Granadas Alhambra.
- ↑ Dessa ropare voro härolder, som med hög röst utropade syndarens brott och det straff, som blifvit honom ådömdt; de efterföljande stadssoldaterna hette med ett kollektivt namn envaramiento, emedan de buro stafvar som ämbetstecken. Jämf. dessutom äfventyret med galérslafvarna, sid. 182 i delen I. 1.
- ↑ Sp. entre moros no hay traslado á parte, ni á prueba y estése. De fyra sista orden höra ihop som en fras, hvilken jämte ordet traslado står som subjekt till no hay; betydelsen förklaras bäst, om man tänker sig saken dramatiskt, så att domaren säger till käranden: (skrid) till bevis! och till rättsbetjänten: (den anklagade) får stanna (näml. i häktet). Ett synnerligen upplysande exempel lämnar den ryktbare Quevedo i 35:e sonetten af sin Mus. 6, där det heter:
No entiendo, vive Cristo, aquesta genre,
mandan que siga y tienenme cerrado:
lo de á prueba y estése me ha cansado,
y el ser el susodicho eternamente. - ↑ Sp. menester son muchas pruebas y repruebas. Alla mig tillgängliga spanska lexika angifva det sista ordets betydelse med »bevisning om igen», nytt bevis utöfver ett föregående, och jag vågar därför ej ansluta mig till den i senaste tyska öfversättning antagna af motbevis.
