20
gare än Lisuarte af Grekland? hvem fick och gaf flera svärdshugg än Don Belianis? hvem var oförsagdare än Perión af Gallien? eller hvem störtade sig oftare i faror än Felixmarte af Hyrkanien? eller var uppriktigare än Esplandian? hvem oförvägnare än Don Cirongilio af Trakien? hvem förskräckligare i striden än Rodamonte? hvem försiktigare än konung Sobrino? hvem dristigare än Rinaldo? hvem oöfvervinneligare än Roland? och hvem mera höfvisk och tapper än Rüdiger, från hvilken nu för tiden hertigarna af Ferrara härstamma, såsom Turpin säger i sin världsbeskrifning.[1] Alla dessa riddare, och många andra som jag skulle kunna nämna, herr kyrkoherde, voro vandrande riddare, voro ridderskapets glans och ära. Utvalda bland dem, eller män sådana som de, skulle jag önska att de måtte vara som jag åsyftar med mitt för slag, och, om de vore det, då skulle Hans Majestät finna sig väl betjänad och inbespara stor kostnad, och Turken kunde slita af sig skägget. Och härmed vare det sagdt, att jag ej tänker stanna hemma, om också icke någon kaplan vill taga mig därifrån[2]; och om, som barberaren nyss sade, Jupiter icke vill låta det regna, så finnes jag och låter det regna när det mig behagar; det säger jag, på det att herren af rakskålen må veta att jag förstår honom.»
— »Sannerligen, herr Don Quijote, sade barberaren, så menade jag icke, — och så sant mig Gud hjälpe, min afsikt var god, och Ers Nåd har ingen orsak att känna sig stött».
— »Om jag skall känna, mig stött eller ej, svarade Don Quijote, vet jag bäst själf.»
Därpå sade kyrkoherden: »Ända till detta ögonblick har jag knappt ännu sagt ett enda ord; jag skulle likväl icke gärna vilja behålla ett tvifvelsmål, som gnager och pinar mitt samvete och som just uppstått hos mig med anledning af hvad herr Don Quijote nyss yttrat.»
— »Flera andra saker har herr kyrkoherden lof till, svarade Don Quijote, och följaktligen kan ni uttala ert tvifvelsmål, ty det är alls icke trefligt att gå omkring med ett bekymradt samvete».
— »Efter denna tillåtelse, återtog kyrkoherden, säger jag således: mitt tvifvelsmål består däri, att jag omöjligt kan intala mig själf att hela den hop vandrande riddare, som Ers Nåd, herr Don Quijote, har uppräknat, verkligen varit riktiga människor af kött och blod här på jorden; snarare håller jag före att alltsammans blott är dikt, fabler och osanning och
- ↑ Nästan alla de här uppräknade riddarna hafva omnämnts i förra delen; de nio första tillhörde de spanska riddarböckerna, de andra finnas hos Bojardo och Ariosto. — Hertigarnas af Ferrara ättledning från Rüdiger omtalas utförligt af Ariosto i tredje sången af hans Orlando Furioso, men däremot ej af Turpin, hvilken icke heller, så vidt veterligt är, har skrifvit någon kosmografi. I allmänhet åberopades han i tid och otid till stöd för de vidunderligaste uppgifter — så äfven af Ariosto — och, oafsedt att det här är D. Quijote som talar, kan man nästan hålla med Clemencin, att, för att tilkännagifva att något var osant, sade man att Turpin påstått det.
- ↑ Denna öfversättning är i öfverensstämmelse med de första upplagorna, hvilka framför quiero hafva ett no, som i förra århundradet alldeles oberättigadt ändrats till me: D. Quijote hade ju nyss förut uttryckligen sagt att han ville dö som vandrande riddare, och då kunde han väl ej stanna hemma. Däremot är originalets pues que (eftersom) sannolikt fel för puesto que (ehuruväl).
