drömmar, berättade af nyss uppvaknade eller, rättare sagdt, ännu halfsofvande personer.»
— »Detta är ännu en villfarelse, genmälde Don Quijote, en villfarelse i hvilken många råka, hvilka icke tro att det funnits dylika riddare på jorden. Men jag har ofta och mot olika personer och vid skilda tillfällen bemödat mig om att belysa denna ganska vanliga villfarelse med sanningens ljus; stundom har jag emellertid icke vunnit mitt ändamål, hvaremot jag andra gånger ernått det, genom att stödja det på sanningens skuldror. Denna sanning är så viss att jag nästan kan säga mig hafva sett Amadís af Gallien med mina egna ögon: det var en man af reslig gestalt, ljus ansiktsfärg, väl vårdadt, fastän svart skägg, i blicken en blandning af mildhet och stränghet, ordknapp, trög till vrede, snar att bortlägga allt agg. Och såsom jag skildrat Amadís, kunde jag, som mig tyckes, afteckna och beskrifva samtliga de vandrande riddare, som lefva i romanerna öfver hela jordkretsen; ty då jag föreställer mig att de voro så som deras historier förtälja oss, så kan, ur de bragder som de utfört och de egendomligheter som de hade, förmedelst riktig slutledning utrönas hurudana deras anletsdrag, hy och kroppsbyggnad hafva varit.»
— »Huru stor anser ni då, herr Don Quijote, att jätten Morgante kan ha varit?» Så frågade barberaren.
— »Hvad jättarna angår, svarade Don Quijote, växla meningarna om huruvida det funnits sådana i världen eller icke; men den Heliga Skrift, som ej kan brista ett grand i sanning, visar oss att det funnits sådana, då den berättar för oss historien om den där åbäklige filistéen Goliat, som var sju och en half aln lång, hvilket är en öfvermåttan stor reslighet. Likaså har man på ön Sicilien funnit väldiga armpipor och skulderblad, hvilkas storlek bevisar att deras ägare varit jättar, och det så höga som stora torn; uppmätningskonsten ställer detta faktum utom allt tvifvel. Men det oaktadt kan jag icke med visshet säga hur stor Morgante var, ehuruväl jag håller före att han icke måtte ha varit så synnerligen stor. Hvad som föranleder mig att så döma, är att jag i den historia, som utförligt skildrar hans bragder[1], finner att han ofta sofvit under sotad ås, och, då han kunde påträffa hus i hvilka han fick rum, är det klart att hans längd icke var så fasligt stor.»
— »Så är det», sade kyrkoherden; och, som han fann nöje i att höra honom komma fram med dylikt orimligt prat, frågade han honom om hans tanke rörande Rinaldos af Mon-
- ↑ D. Quijote menar den italienska dikten Il Morgante Maggiore af Ludvig Pulci (1431—87), men där säges att jätten hade »på sitt vis ett palats af kvistar, spånor och lera», där han instängde sig nattetid för att hvila ut. Jämf. förra delens kap. 1, sid. 15.
