Noter.
1 Det var ganska vanligt under medeltiden, att icke blott alster af episk diktning, utan äfven rent historiska poemer, såsom t. ex. det om Korståget mot Albigenserna, af sina författare föregåfvos vara hämtade från någon okänd, urgammal storhet, detta naturligtvis för att ge ett slags sken af trovärdighet åt det ofta ganska otroliga innehållet. »Cervantes har förlöjligat detta bruk, då han påstår att hans Don Quijote är öfversatt från ett arabiskt, af Sidi Hamét Benengelí författadt arbete. Det är till och med mycket möjligt att han velat särskildt gyckla med Cid-Krönikan, där den verkliga arabiska berättelsen vimlar af interpolerade kristna fraser och där, liksom i La Crónica General, den katolska Cardeña-legenden tillskrifves en arab från Valencia. Denna förmodan blir ganska trolig, då man ser Sidi Hamét börja ett kapitel med dessa ord: jag svär som katolsk kristen.» R. Dozy, Recherches sur l’histoire et la littérature de l’Espagne pendant le moyen âge. 3:e édition, Leyde 1887, II, 51.
2 Det spanska ord, som här användes, är retar, och detta betyder att offentligt och högtidligt framställa en anklagelse för trolöshet samt att erbjuda sig att med egen person på stridsplatsen häfda anklagelsens sanning; sådant tillkom endast riddare och innebar alltid en ärekränkning för den utmanade parten, hvilket ej var fallet med desafío, som förekommer än i dag och blott är en vanlig utmaning till duell, utan att däri behöfver eller ens får ligga något nedsättande eller skymfligt.
3 Se not. 3 på sid. 255 i delen I. 1. Som fortsättning på hvad där berättas må tilläggas att, när efter mordet på kung Sancho Zamoranerna insläppt mördaren Vellido i staden och därigenom gjort sig medskyldiga i hans brott, den kastiliske riddaren Diego Ordóñez anklagade och utmanade dem på sätt här säges i texten. La Crónica General låter honom härvid begagna följande ordalag: »Kastilianarna hafva mistat sin herre, och den som dödade honom var den förrädaren Vellido Dolfos, hans vasall, och I togen emot honom i Zamora, och förty påstår jag att den är själf förrädare som hyser en förrädare hos sig, om han vet af förräderiet eller samtyckt därtill; och jag (anklagar och) utmanar Zamoranarna, de stora så väl som de små, den lefvande och den ännu ofödde så väl som den födde, vattnet som de dricka, kläderna som de bära, ja, stenarna i stadsmuren: och finnes i Zamora någon som säger nej härtill, vill jag strida med honom.» Cidkrönikan har delvis ännu starkare uttryck, då hon låter D. Diego säga att han utmanar »den store så väl som den lille, den döde såväl som den lefvande, den födde så väl som den ofödde, vattnet som de dricka och som rinner i strömmarna, och brödet och vinet». Kampen upptogs af D. Arias González, som sände sina tre söner emot utmanaren; de stupade alla tre, den ene efter den andre, men den yngste gaf, just som han föll, sin motståndare ett så svårt slag, att hans häst rusade bort, och, emedan alltså den unge Rodrigo behållit platsen, förklarade stridsdomarna till slut kampen för oafsjord och staden Zamora för skuldfri. — Denna historia har varit ett af folkskalderna synnerligen omtyckt ämne och besjungits i en mängd romanser, hvarvid särskildt den skarpa utmaningen återkommer nästan ord för ord lika i dem alla.
