248
4 Sp. cuando la cólera sale de madre, la lengua no tiene padre. Bilden är tagen från en flod, som svämmar öfver sina bräddar, men Cervantes har dessutom anbragt en oöfversättlig ordlek, i det madre kan betyda icke blott moder, utan äfven flodbädd, och detta madre har sedan, som vanligt i dylika fall, framkallat det följande padre.
5 Öknamn, som invånarna i en stad gifva dem i en annan företrädesvis en grannstad, tyckas förekomma i alla länder. Några af dem, som Cervantes här uppräknar, kan man bestämma; så vet man att Toledanarne af gammalt haft namn om sig att älska den redan i andra kapitlet af denna del (not. 5 på sid. 30) omtalade päronliknande berengena-frukten, som de äfven mycket använde till inläggning, och att de däraf fått namnet berengeneros. Madridboarna fingo heta hvalfiskungar, emedan de påstodos någon gång hafva burit sig ej klokare åt än Tälje tokar, i det, vid en öfversvämning af den i hvardagslag mycket grunda och obetydliga Manzanares, de tagit en med vattnet följande klöfsadel för en hvalfisk. Såpsjudning idkades på flera håll, och Pellicer gissar på Getafe (en småstad, 14 kilom. från Madrid), men Clemencin håller på Yepes eller Ocaña emedan därifrån stora kvantiteter såpa och tvål fördes till marknaderna i Medina del Campo och de dessutom bättre gjorde skäl för epitetet insignes, som författaren strax efteråt låter D. Quijote använda om dem alla; emellertid äro de sistnämnda städerna ej stort större än Getafe, och det må vara tillåtet att misstänka att ordet insigne här tagits i den lekande betydelsen af en som fått ett märke, en »klicka» på sig, såsom de ju alla hade genom öknamnen, eller, med andra ord, att de snarare voro beryktade än ryktbara, och just detta kan äfven inrymmas i vårt utmärkt. — Reloja, Klockköping, vet man ingenting säkert om och har endast en mycket svag misstanke om, att det möjligen kunnat vara León. — Beträffande slutligen ordet cazoleros, som här öfversatts med stekpannestöpare, så har Clemencin förklarat det för tryckfel och vill i stället läsa cazalleros, hvarmed skulle menas invånarna i Valladolid, emedan en af dem vid namn Cazallas år 1558 anklagades för religionsbrott och den 21 maj året därpå vardt å båle bränd på stadens stora torg. Detta synes mig dock vara ett rent hugskott, ty på samma sätt handterade Inkvisitionen tusentals personer i alla landsändar, så att det var ju ingenting att ge ett särskildt namn för, och man skulle då lika väl kunna påstå, att med ordet i fråga afsetts invånarna i Cazalla, hvilket en af de äldsta och bästa Cervantes-öfversättarna Lorenzo Franciosini i sitt spansk-italienska lexikon (Rom 1620) angifver som »una terra grossa in Andalucia». Det säkraste torde därför vara att taga saken så enkelt som möjligt och behålla den hittills vanliga läsarten: cazoleros; det är sant att ordet icke eljest förekommer, men det är bildadt fullkomligt regelrätt från cazuela, kastrull, stekpanna, och intet hindrar att det verkligen med den här gifna betydelsen kunnat användas som öknamn på invånarna i något visst samhälle. Hvilket detta varit? Ja, det är ej så lätt att säga, men i själfra verket ligger det ju icke heller mycken makt uppå att veta det.
