TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Om allahanda saker, hvilka, såsom Benengeli anmärker, läsaren kommer att erfara, om han läser dem uppmärksamt.
När den tappre flyr, har fiendens öfvermakt blifvit uppenbar, och försiktiga män tillhör det att spara sig för ett bättre tillfälle. Denna sanning fick sin bekräftelse genom D. Quijote, som, vikande för landtbefolkningans raseri och den af vrede upptända bondhopens onda afsikter, förfogade sig därifrån och, utan att tänka på Sancho eller den fara i hvilken han lämnade denne, aflägsnade sig så långt som det tycktes honom tillräckligt för att vara i säkerhet. Sancho följde efter honom, liggande tvärs öfver åsnan, såsom nämndt är. Ändtligen hann han fram, efter att redan hafva återfått sansen, och, när han kom, släppte han sig ned från sin grålle framför fötterna på Rocinante, helt betagen af ängslan, alldeles mörbultad och sönderslagen. D. Quijote steg af för att undersöka hans sår, men, då han fann honom helbrägda och oskadd från hufvud till fötter, sade han tämligen uppbragt till honom: »Det var då också i en olycklig stund ni fann på att skria, Sancho! Hvar har ni fått tag i att det skulle vara bra att tala om rep i hängd mans hus? Hvarmed kunde man väl slå takten till en åsneskriaremusik annat än med en duktig påk? Och tacka ni Gud, Sancho, för att, sedan man så där signat er med en käpp, man icke också slog korstecknet öfver er med en sabel.»
— »Jag är inte i stånd att svara, sade Sancho, ty det förekommer mig som om min rygg talade i mitt ställe. Låtom oss åter sitta upp och aflägsna oss härifrån; jag skall för framtiden hålla munnen med mitt åsneskriande, men inte med alt säga att de vandrande riddarna fly och lämna sina trogna vagendragare mörbultade och sönderslagna i deras fienders våld.»
— »Den flyr ej som drager sig tillbaka, genmälde D. Quijote; ty du skall veta, Sancho, att den tapperhet, som icke hvilar på försiktighetens grundval, kallas öfverdåd, och den
