du nu yttrat, så vill jag att du skall fastnagla det på min panna och ytterligare besegla det i mitt ansikte med märken af alla dina fingrar. Kasta om tygeln eller snarare grimskaftet på din grålle, och vänd hem till ditt hus, ty icke ett enda steg skall du hädanefter taga i mitt sällskap. Ack, hvilken otack för det bröd du ätit hos mig! Ack, hvilka illa anbragta löften! Ack, hvilken karl som i sig har mera af fä än af människa! Just nu då jag tänkte försörja dig, och det med en sådan ställning att man, din hustru till trots, skulle hafva kallat dig Nådig Herre, just nu lämnar du mig? Nu går du din väg, då jag lefde i den fasta och, hvad utförandet beträffar, säkra föresatsen att göra dig till härskare öfver den bästa ö i världen! Men, såsom du ofta förut sagt, honung är inte för åsnemun. En åsna är du och en åsna blir du, och som åsna kommer du att sluta, när en gång ditt lefnadslopp lyktas; ty jag är öfvertygad om att ditt lif förr når sin yttersta gränspunkt, än du märker och inser att du är ett fä.»
Medan D. Quijote öfverhopade honom med dylika skymford, såg Sancho stint på sin herre, och en sådan känsla af förkrosselse kom öfver honom att han fick tårar i ögonen, och slutligen sade han jämrande och darrande på målet: »Käre min herre, jag medger att för att vara en fullständig åsna fattas mig bara svansen; vill Ers Nåd påsätta mig den, så skall jag anse att den blifvit med rätta påsatt, och sedan vill jag tjäna er såsom åsna i alla mina återstående lifsdagar. Förlåt mig, haf medlidande med min ungdomsdårskap[1] och betänk att jag inte har reda på saker och ting och att, om jag talar mycket, så kommer det mera af enfald än af elak- het, men
kan hoppas att finna Vår Herre huld.»
— »Jag skulle ha blifvit förundrad, Sancho, om du ej inblandat något ordspråk i ditt tal. Nåväl, jag förlåter dig, med villkor att du bättrar dig och att du hädanefter icke visar dig så mån om din egen fördel, utan att du bemödar dig om att utvidga ditt hjärta och med mod och tillförsikt afbidar uppfyllelsen af mitt löfte; ty, om den också låter vänta på sig, behöfver den därför icke vara omöjlig.»
Sancho svarade att han skulle göra det, om han också blott af sin svaghet hämtade mod därtill.
Härmed begåfvo de sig in i skogsdungen, och D. Quijote lade sig ned vid foten af en alm, Sancho vid foten af en
- ↑ Originalets mocedad gör här ett så mycket löjligare intryck, som Sancho väl kan antagas hafva kommit öfver pojkstreckens ålder, (hvilket just är det nämnda ordets betydelse,) och han dessutom, efter ett annat ställe att döma, icke var så mycket yngre än D. Quijote själf.