266
Emellertid hade Sancho Panza kommit lös från snaran och, som han stod nära intill, sade han, innan hans herre ännu hunnit svara något: »Det kan inte förnekas, utan fast mera bejakas att min nådiga fröken Dulcinea af Toboso är mäkta fager; men ingen vet hvar haren bar sin gång, för jag har hört sägas att det som man kallar natur är likt en krukmakare som gör lerkärl, och den som gör ett vackert kärl, kan också göra två och tre och hundra. Härmed menar jag att vår nådiga fru hertiginna står sannerligen inte efter min härskarinna fröken Dulcinea af Toboso,»
D. Quijote vände sig till hertiginnan och sade till henne: » Ers Höghet täckes föreställa sig att ingen vandrande riddare på jorden någonsin haft en större pratmakare och lustigkurre till vapendragare än jag, och han skall nog styrka sanningen af detta mitt påstående, om Eders höga Härlighet behagar att för några dagar antaga mina tjänster.»
Härtill svarade hertiginnan: »Att den hederlige Sancho är en lustigkurre, därpå sätter jag högt värde, ty det är ett tecken till att han har förstånd; skämt och munterhet, señor D. Quijote, trifvas, som Ers Nåd väl vet, ej hos inskränkta naturer; och, eftersom den hederlige Sancho är en glad själ och ett kvickhufvud, så förklarar jag honom på förhand för en förståndig man.»
— »Och för en stor pratmakare», tillade D. Quijote.
— »Så mycket bättre, sade hertigen; ty äro skämten många, kunna de icke sägas med få ord. Men med sådana vilja vi icke nu spilla tiden; må därför riddaren af den Sorgliga Skepnaden…»
— »Lejonriddaren, skall Ers Nåd säga, sade Sancho, ty numera finns inte längre någon Sorglig Skepnad, utan det får allt vara skepnad af lejon nu.[1]
— »Nåväl, fortfor hertigen, jag säger då: må herr Lejonriddaren begifva sig till ett mitt slott, som ligger här i närheten, hvarest han skall röna ett sådant mottagande som rätteligen tillkommer en så hög personlighet, och som jag och hertiginnan hafva för sed att visa alla vandrande riddare som dit anlända.»
Emellertid hade Sancho åter satt till rätta och ordentligt fastspänt Rocinantes sadel; D. Quijote satte sig upp på honom, och hertigen på en präktig häst; hertiginnan togo de emellan sig och styrde så kosan till slottet. Hertiginnan befallde Sancho att rida bredvid sig, ty hon fann ett synnerligt nöje i att höra hans förståndiga yttranden. Sancho lät icke
- ↑ Textens ord äro: De los Leones ha de decir vuestra Alteza, que ya no hay triste figura. El figuro sea el de los Leones, där det oerhörda figuro sannolikt af förf. skrefs med ett af sättaren opåaktadt streck öfver o, så att det bör läsas figurón. Denna i förra upplagan uttalade förmodan hade, som jag sedan erfarit, redan år 1854 framställts af D. Juan Calderón, hvilken därjämte vill ändra interpunktionen så, att de ord, som följa efter Sanchos triste figura, tilläggas hertigen, och detta senare förslag har jämväl upptagits af herrar Ormsby och Fitzmaurice-Kelly. Man kan dock därvidlag vara något tveksam, ty, antingen man låter figurón ha sin egentliga betydelse af äbäkligt stor människa eller den bildliga af fantastisk, inbilsk person, innebär det alltid något förlöjligande, som alldeles icke passar i hertigens mun, hvilken hela tiden är idel artighet och belefvenhet, men väl kan tänkas undfalla Sancho, som ju emellanåt är rätt själfsvåldig och aldrig väger sina ord på guldvikt. Det torde därför vara så godt att stanna vid den gamla häfdvunna interpunktionen.
