bedja sig härom, utan blandade sig med sällskapet och vardt fjärde man i samtalet, till hertigens och hertiginnans stora förnöjelse, hvilka ansågo det för en stor lycka att få i sitt slott mottaga en sådan vandrande riddare och en sådan bevandrad vapendragare.
Noter.
1 Här göres begynnelsen med våra hjältars uppträdande som fina och belefvade hofmän, en roll för hvilken de väl båda voro något främmande, enär D. Quijote sannolikt endast ur riddareromanerna hämtat hvad han visste eller trodde sig vela om dithörande saker. Också röjer sig, särdeles i början, en viss osäkerhet, i det så väl herre som dräng knappt kunna hitta på nog klingande och högtrafvande titlar åt det hertigliga paret, utan afseende på om dessa titlar verkligen äro de rätta och lämpliga. Så slösar D. Quijote själf med hermosura, grandeza, alteza, celsitud, Sancho med grandeza, fermosura och señoría, hvarjämte han en gäng drar till med santidad och en annan gång med altanería, hvilket närmast framkallats af hertiginnans falkjakt och således kan öfversättas, som Braunfels gjort, med Falkenier-Hoheit, men äfven innehåller den tydning som här användts.
2 Redan D. Juan Antonio Pellicer hade på mycket goda skäl framställt den förmodan, att hertiginnan var en på sin tid högt berömd skönhet Doña Maria de Aragón, äldsta dotter och arftagerska till hertigen af Villahermosa; hon hade äktat D. Cárlos de Borja, som genom detta giftermål också vardt delaktig af hertigtiteln. Lustslottet hette Buenavía och låg, jämte staden Pedrola, där hertigarne af Villahermosa hade sitt vanliga residens, i närheten af Ebro. Så väl denna som öfriga omständigheter bestyrka Pellicers åsikt, hvilken därför också delas af alla senare kommentatorer.
3 Detta beslut genomföres ända från början i de minsta detaljer, i det t. ex. hertiginnan strax väljer och lägger sina ord så, att de för D. Quijote få en mening efter hans sinne; sålunda talar hon om sina estados, sina besittningar, hvilket naturligtvis kom D. Quijote att tro, att hon vore en regerande hertiginna o. s. v.
4 Textens ord äro: De los Leones ha de decir vuestra Alteza, que ya no hay triste figura. El figuro sea el de los Leones, där det oerhörda figuro sannolikt af förf. skrefs med ett af sättaren opåaktadt streck öfver o, så att det bör läsas figurón. Denna i förra upplagan uttalade förmodan hade, som jag sedan erfarit, redan år 1854 framställts af D. Juan Calderón, hvilken därjämte vill ändra interpunktionen så, att de ord, som följa efter Sanchos triste figura, tilläggas hertigen, och detta senare förslag har jämväl upptagits af herrar Ormsby och Fitzmaurice-Kelly. Man kan dock därvidlag vara något tveksam, ty, antingen man låter figurón ha sin egentliga betydelse af äbäkligt stor människa eller den bildliga af fantastisk, inbilsk person, innebär det alltid något förlöjligande, som alldeles icke passar i hertigens mun, hvilken hela tiden är idel artighet och belefvenhet, men väl kan tänkas undfalla Sancho, som ju emellanåt är rätt själfsvåldig och aldrig väger sina ord på guldvikt. Det torde därför vara så godt att stanna vid den gamla häfdvunna interpunktionen.