uppstiga till odödlighetens plats? Om riddarna, om de hög- och välborna, om de ädla hölle mig för en stolle, skulle jag anse det för en obotlig skymf, men att läskarlar, som aldrig varit inne på den ridderliga banan eller ens satt foten därinom, hålla mig för enfaldig, det bekymrar mig inte för en vitten. Riddare är jag och såsom riddare skall jag dö, om det så behagar den Högste. Somliga vandra framåt på den stolta ärelystnadens breda väg[1], andra på det krypande och låga smickrets, ännu andra på den bedrägliga skenhelighetens, och andra på den oskrymtade gudsfruktans väg; jag åter framtågar, ledd af min stjärna, på det vandrande ridderskapets smala stig och, för att ägna mig åt detsamma, försmår jag gods och ägodelar, men icke äran. Jag har godtgjort orättvisor, ställt det orätta åter till rätta, tuktat öfvermodet, besegrat jättar och vräkt skråpukgestalter för mina fötter. Jag är förälskad, men icke af något annat skäl än därför att vandrande riddare nödvändigt måste vara det; och ehuru jag är det, hör jag dock icke till dem som älska okyskt, utan till de återhållsamma Platonikerna. Mina afsikter riktar jag alltid på goda ändamål, och dessa bestå uti att göra hvar man godt och ingen något ondt; och om den som så tänker, om den som så handlar, om den som så talar förtjänar att kallas en narr, därom må deras Högheter, den ädle hertigen och den ädla hertiginnan, yttra sig.»
— »Bra taladt, vid Gud! inföll Sancho; säg inte ett ord vidare till ert försvar, nådig herre och husbonde! ty i hela världen kan inte något bättre sägas eller något bättre tänkas eller något bättre hållas fast vid. Och dessutom, om herrn här förnekar, såsom han verkligen har förnekat, att det någonsin funnits eller finnes vandrande riddare i världen, hvad är det då för underligt att han ingenting känner till af det som han yttrat sig om?»
— »Är kanske ni, käre vän, sade den andlige, den Sancho Panza, om hvilken det heter att hans herre lofvat honom en ö?»
— Visst är jag det, svarade Sancho, och jag förtjänar den lika väl som någon annan gör det. Jag är den som säger: sälla dig till de hyggliga, så skall du också själf räknas för hygglig, och jag hör till dem för hvilka ’det gör mindre hvem du är skylder me’ än hvem du tyr dig te’, och till dem som säga: ’godt träd ger god skugga’, åt den som håller sig till det, förstås: jag har hållit mig till en god herre och har nu i flera månaders tid varit i hans följe och vill bli likadan
- ↑ Här har läsarten camino för campo upptagits, enligt engelsmannen John Ormsby’s väl grundade förslag.
