278
TRETTIOANDRA KAPITLET.
Om det svar D. Quijote gaf sin klandrare, jämte dels allvarsamma, dels roande händelser.
När nu D. Quijote rest sig upp; skällfvande från hufvud till fötter som om han haft kvicksilfver i kroppen, sade han med hastig och osäker stämma: »Det ställe där jag befinner mig, de personer inför hvilka jag står, och den aktning jag hitintills hyst och ännu hyser för det stånd Ers Nåd tillhör, allt detta hejdar och fängslar min rättmätiga förtrytelses händer; och såväl af dessa orsaker, som emedan jag vet att alla veta, att de kåpkläddas[1] vapen äro desamma som kvinnans, nämligen tungan, så vill jag med min inlåta mig i en jämspelt strid med Ers Nåd, af hvilken man snarare borde vänta goda lärdomar än nedriga smädelser. Fromma och välmenande förebråelser fordra andra förhållanden och kräfva andra later; ett är åtminstone säkert: att klandra mig offentligen och på ett så skarpt sätt, det bar öfverskridit alla gränser för en tillbörlig förebråelse. Ty de af det förstnämnda slaget[2] hafva ett bättre underlag i saktmod än i hårdbet, och det är ej rätt att man, utan att värmare känna till den synd man bestraffar, kallar syndaren för en förryckt och en stolle. Eller om så icke är, så säg mig: för hvilken af de galenskaper, som Ers Nåd funnit hos mig, fördömer och tadlar ni mig och befaller mig att gå hem och sörja för mitt hushåll och min hustru och mina barn, utan att ni vet huruvida jag bar någondera? Behöfs det icke något annat än att utan vidare omständigheter tränga sig in i främmande hus för att taga husbondevälde öfver deras ägare och att, fastän mången vuxit upp vid tarfligt kosthåll hos andra och ej sett mera af världen än hvad som står att finna på en tjugu till tretti mils omkrets, fördrista sig att oombedd föreskrifva ridderskapet lagar och sätta sig till doms öfver de vandrande riddarna? Är detta kanske ett fåfängligt företag, eller är den tid bortkastad, som man använder på att vandra omkring i världen, och det icke för att uppsöka dess njutningar, utan dess tunga besvärligheter, genom hvilka de ädle
- ↑ Spanskan har los togados = de som bära toga, d. ä. den fotsida dräkt, som bars och på många ställen i de romanska länderna ännu bäres vid ämbetsutöfning af präster, domare och lärare eller de i Frankrike så kallade gens de robe; ordet omfattar således ungefär alla dem, som kunna sammanfattas under benämningen de civila (med inberäkning af prästerna), i motsats till militärer och hofmän.
- ↑ d. v. s. de fromma och välmenande förebråelserna.
