Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/292

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

288

hennes person hafva mina fiender hämnats mot mig, och för hennes skull skall jag framlefva mitt lif i ständiga tårar, till dess jag återser henne i sitt förriga tillstånd. Allt detta har jag omtalat, på det att ingen må stöta sig på hvad Sancho yttrade om Dulcineas sållning eller vanning, ty, hafva de omgestaltat henne för mina ögon, så är det icke underligt om de också förvandlat henne i hans ögon. Dulcinea är en förnämlig dam af god familj, och de adliga släkterna i Toboso, hvilka äro många, gamla och mycket ädla[1], har förvisso den oförlikneliga Dulcinea sin goda del i, och hennes födelseort skall genom henne varda ryktbar och berömd i kommande tidehvarf[2], såsom Troja blifvit genom Helena, och Spanien genom la Cava, ehuru Toboso af större anledning och med högre bestämmelse. Å andra sidan önskar jag fästa Eder Nåders uppmärksamhet på att Sancho Panza är en af de lustigaste vapendragare, som någonsin stått i en vandrande riddares tjänst. Han kommer emellanåt fram med så skarpsinniga dumheter, att det bereder ett icke ringa nöje att öfverväga hvilketdera han är, dum eller skarpsinnig; han har yttringar af illfundighet, hvilka göra honom saker till att vara om skälm, och däremellan pratar han bredvid munnen som en ärketok; han tviflar på allting och tror allting, och, då jag väntar att han af idel enfald skall falla som allra djupast, kommer han fram med så förståndiga yttranden att de höja honom till skyarna. Kort sagdt, jag skulle icke vilja utbyta honom mot någon annan vapendragare, äfven om man gåfve mig en stor stad i mellangift; och därför är jag något villrådig, om det är så välbetänkt att sända honom till det ståthållarskap som Ers Härlighet varit så nådig och skänkt honom, ehuru jag hos honom påträffat en viss fallenhet för ståthållarväsendet; och, om man en smula beskär utväxterna på hans förstånd, kommer han att slå sig lika bra ut med hvilket ståthållarskap som helst som en konung med sina finanser. Detta så mycket hellre som vi redan af mångahanda erfarenhetsrön veta, att det hvarken behöfves stor skicklighet eller stor lärdom för att vara ståthållare, ty här i landet finnas bortåt hundra som knappt kunna läsa, och likväl regera de som örnar. Hufvudsaken är att vilja det goda och att i allting söka att träffa det riktiga; ty det kommer aldrig att fattas dem någon, som meddelar dem råd och vägledning med af seende på deras åligganden, såsom det förhåller sig med ståthållare, hvilka fostrats till riddare och sakna bokvett, och hvilka skipa rätt med tillhjälp af en bisittare. Jag skulle

  1. Huru det rätteligen förhöll sig med adeln i Toboso, därom har man, eget nog, fullkomligt säker kunskap genom ännu befintliga officiella handlingar. År 1576 infordrade nämligen regeringen från Toboso (och förmodligen äfven från andra orter) vissa statistiska uppgifter och fick då till svar på de framställda frågorna, bland annat, att hela befolkningen bestod af morisker, att där fanns hvarken högadel, riddare eller junkrar, och att »samtliga invånare voro bönder, utom doktor Zarco de Morales, hvilken åtnjuter samma frälseförmåner som adelsmän, emedan han tagit graden vid spanska kollegiet i Bologna i Italien.» Detta stämmer alldeles med stadgandet i Las Siete Partidas, (l. II, tit. 11, part. 2) att lärdom medför adel och att därför doktorer utgöra den andra adelsklassen; men deras adelskap var naturligtvis endast personligt och öfvergick ej på barnen eller på andra släktingar. Den nyssnämnde doktor Zarco, som synes hafva varit det lilla samhällets mest betydande man, hade en syster Anna, som var född före 1557 och aldrig vardt gift, och hon är alltså den enda, på hvilken Dulcineas roll kunde passa in vid den tid, då Cervantes antages hafva kunnat vistas i Toboso (under något af åren 1584—88). Anna Zarco y Morales, dotter af Pedro Martinez Zarco och Catalina Morales samt syster till doktor Estéban Martinez Zarco de Morales, skulle således vara det sannskyldiga originalet till denna Dulcinea, som hade bättre handlag att insalta sina svin än någon annan kvinna i hela La Mancha; som kunde kasta stång i kapp med den starkaste karl i hela byn; som ifrån klockstapeln kunde ropa till sin fars drängar så att, fast de voro mera än en fjärdingsväg borta, de hörde henne lika bra, som om de hade stått nedanför tornet; som skämtade med alla och hade sitt gyckel och skoj med allting; som brukade häckla lin på logen och tröska; som vannade säd och kunde lyfta en spannmålssäck upp på en åsna; som med en sats svängde sig upp i sadeln och blef sittande grensle däri, som om hon varit en karl; som bad att få låna penningar, och, slutligen, som i grafskriften omtalas såsom hafvande frodigt anlet, kinder spända och morska later. Att denna Anna Zarco varit Dulcinea vinner för öfrigt stöd dels däraf, att Sancho (i tredje kapitlet här ofvan) säger sig aldrig hafva hört henne sig aldrig hafva hört henne kallas för Doña, ty, som nyss nämndes, var det endast brodern som var adelig vederlike, dels också däraf, att det namn Nogales, som Cervantes ger Dulcinea, är en ordlek med Anna Zarcos mödernenamn Morales: det förra betyder valnötsträd, det senare mullbärsträd. Slutligen må väl äfven påpekas, att med detta antagande det ligger en fin, men för Cervantes’ samtida utan tvifvel fullt begriplig, ironisk udd i D. Quijotes annars helt oskyldiga påstående, att de adliga släkterna i Toboso hade Dulcinea sin goda del i: ja, det var minsann nog riktigt, då hon var syster till den ende adelsman där fanns. Det vore i sanning vidunderligt om dessa nu nämnda omständigheter skulle hafva sammanträffat blott af ren tillfällighet. För den, som icke tror på ett sådant slumpens verk, är det väl ock härmed gifvet, att Cervantes stått i något direkt förhållande till Toboso och att hans beröring med dess invånare icke varit af behagligaste art, då hans groll kunnat drifva honom ända därhän att jämföra Dulcinea med två så illa beryktade skönheter som Helena och La Cava (se om henne i delen I. 1 not. 3 på sid. 256). Enligt Clemencin, som lämnat de flesta af de ofvanstående uppgifterna, finnes ännu familjen Zarcos hus kvar i Toboso, — det kallas Casa de la Torrecilla, emedan det har ett litet torn — och en sägen på stället förmäler att där bodde Dulcinea.
  2. Denna D. Quijotes spådom sannades på ett märkvärdigt sätt 200 år senare, när fransmännen besatte Toboso 1809. »Så snart de franska soldaterna sågo en kvinna i ett fönster, ropade de skrattande: ’där är Dulcinea’. Deras munterhet lugnade invånarna, kvickheter om Dulcinea och D. Quijote blefvo ett föreningshand mellan våra soldater och Tobosoborna, och, enär fransmännen bemöttes väl, behandlade de sina värdar höfligt. Om D. Quijote ej var till stor nytta för änkor och faderlösa under sin lifstid, beskyddade åtminstone hans minne hans Dulcineas förmodade hembygd.» Rocca’s Memoarer från Fransmännens krig i Spanien (1806), efter citat af Ormsby.