vilja tillråda honom att icke taga mutor, men att stå på sin rätt, jämte några andra småsaker dem jag har på hjärtat, och som nog i sinom tid skola komma i dagen till gagn för Sancho och till den ös bästa, som han kan komma att varda ståthållare öfver.»
Så längt hade hertigen, hertiginnan och D. Quijote hunnit i sitt samtal, då de hörde en mängd röster och ett stort larm i palatset, och plötsligt rusade Sancho in i salen, alldeles förskräckt, med en disktrasa i stället för rakhandduk under hakan, och efter honom en mängd kökspojkar eller rättare sagdt köksslynglar och annat simpelt folk, och en af dem bar en liten balja full med vatten, hvilket af dess grumliga färg och osnygga utseende såg ut att vara diskvatten; han med baljan följde och förföljde honom och gjorde sig all möjlig möda att sätta och inpassa kärlet under Sanchos skägg, och en annan slyngel gjorde min af att vilja tvätta det.
— »Hvad vill detta säga, barn? frågade hertiginnan, hvad vill detta säga? Hvad viljen I med denne gode mannen? Hvad för slag! betänken I icke att han är utnämnd ståthållare?»
Härpå svarade kökspojken-barberaren: »Herrn här vill inte låta tvätta sig, såsom bruket är och såsom vår nådige herre hertigen och hans egen herre hafva låtit tvätta sig.»
— Jo, visst vill jag det, svarade Sancho mäkta förgrymmad; men jag önskade att det skedde med snyggare handdukar och med renare tvättvatten och inte så smutsiga händer; ty så stor är inte skillnaden mellan mig och min herre, att han skall tvättas med änglavatten[1] och jag med djäflalut. Plägsederna i de storas länder och palats äro bra i samma mån som de inte lända en till förtret; men det bruket med skäggtvätt som här användes, är värre än något botgörarebruk. Mitt skägg är snyggt, och jag behöfver inte dylika uppfriskningar, och den som tittar sta’ och vill tvätta mig eller bara röra ett hår på mitt hufvud, jag menar på mitt skägg, honom skall jag, med respekt sagdt, ge ett sådant slag af min knytnäfve, att den skall bli sittande i skallen på honom. Ty såna här sirimonier och intvålningar se snarare ut som skoj än som artighet mot gäster.»
Hertiginnan höll nästan på att förgås af skratt, då hon såg Sanchos förtrytelse och hörde hans tal. D. Quijote däremot fann intet synnerligt nöje i att se honom så illa tillstyrd i den nedfläckade handduken och omringad af så många kökspojkar; han gjorde därför en djup bugning för det hertigliga
- ↑ Den tidens Eau de Cologne. Sannolikt kom namnet agua de ángeles däraf, att till beredningen användes örten Angelica, och detta namn missförstods såsom änglaört.
