296
ryckt, och hans vapendragare Sancho Panza vet detta, men ändock tjänar honom och följer med honom och hänger sig fast vid hans tomma löften, så måste han utan tvifvel vara ännu galnare och dummare än sin herre; och, då nu detta verkligen är förhållandet, skall det icke räknas dig till godo, fru hertiginna, om du ger denne Sancho Panza en ö att vara ståthållare öfver; ty den som ej kan sköta sig själf, huru skall han kunna sköta andra?»
»Vid Gud, señora, svarade Sancho, detta tvifvelsmaål har kommit rätt till världen[1], men befall det blott att tala rent eller hur det vill, ty jag ser nog att det talar sanning, och, vore jag klok, borde jag redan för länge sedan ha lämnat min herre. Men detta vardt nu en gång mitt öde, detta vardt min lott; jag rår inte, jag, utan måste följa med honom; vi äro från samma by, jag har ätit hans bröd, jag håller af honom, han är frikostig, han har gifvit mig sina åsneföl; och, hvad mera är än allt detta, jag är trogen, och följaktligen är det otänkbart att någonting annat än dödgräfvarens skofvel och spade kan skilja oss åt. Och om Ers Högdragenhet inte vill att det utlofvade ståthållarskapet gifves mig, så kan det också göra mig detsamma, ty utan det har Gud skapat mig, och det kunde hända att det vore till båtnad för mitt samvete att inte få det; ty, fastän enfaldig, så förstår jag dock det ordspråket som säger: »till sin olycka fick myran vingar»[2], och det vore ju äfven möjligt att Sancho vapendragaren lättare komme in i Himlen än Sancho ståthållaren; här i landet bakas lika godt bröd som i Frankrike, och i mörkret äro alla kattor grå, och måttlig lycka har den som inte fått en bit mat i sig klockan två på eftermiddagen, och det finns ingen mage som är en handsbredd större än en annan, så att, som ordspråket säger, den blott kan fyllas med hö och halm; och fåglarna under himmelen hafva Vår Herre som försörjer och föder dem; och fyra alnar groft Cuenca-vadmal värma mer än fyra alnar finaste kläde från Segovia; och, när vi skiljas hädan från denna världen och bli lagda i jorden, då vandrar fursten på en lika smal stig som dagakarlen, och påfvens lekamen upptar inte flera fot jord än klockarens, fastän den förre står högre än den senare; ty vid inträdet i grafven maka vi åt oss och packa ihop oss eller bli vi åtmakade och hoppackade af andra, antingen vi vilja eller ej, och så god natt! och jag säger än en gång att, om Eders Herrlighet inte vill ge mig ön därför att jag är ett dumhufvud, så skall Jag vara nog klok karl att ge mig till
