freds ändå; och jag har hört sägas att där Vår Herre har sin kyrka, har hin onde sitt kapell, och det är icke allt guld som glimmar, och bakom dragoxar, plogar och ok hämtade de fram bonden Wamba för att bli kung af Spanien[1], och midt ur hans gyllendukar, lustbarheter och rikedomar hämtade de fram Rodrigo för att uppätas af ormar[2], ifall nämligen verserna i de gamla visorna inte ljuga.»
— »De ljuga visst inte, inföll nu Doña Rodriguez, kammarfrun, som var med bland åhörarinnorna; ty det finns en visa, där det heter att man kastade konungen lifslefvande i en grop full med ödlor, ormar och paddor, och att två dagar därefter sjöng kungen ur gropen med klagande och svag stämma:
det hvarmed jag syndat mest.
Och därför har herrn här mycket rätt, när han säger att han hellre vill vara bonde än kung, om han skall förtäras af sådana kräldjur.»
Hertiginnan kunde icke hålla sig från att skratta, då hon hörde sin kammarfrus enfald, liksom hon icke heller kunde låta bli att förundra sig öfver Sanchos tal och ordstäf, och hon sade till den senare: »Den gode Sancho vet nog att hvad en riddare en gång lofvat, det söker han uppfylla, äfven om det skulle kosta honom lifvet. Hertigen, min herre och gemål, hör visserligen ej till de vandrandes antal, men icke desto mindre är han en riddare och skall därför hålla ord med afseende på den utlofvade ön, trots all världens afund och ondska. Var blott vid godt mod, Sancho; när ni som minst väntar det, skall ni sitta i er ös och ert ämbetes högsäte och ta fatt på ert ståthållarskap, hvilket ni icke skulle vilja utbyta mot ett annat af idel guld och juveler[3]. Men hvad jag ålägger er, är att ni ser er för huru ni såsom ståthållare skall regera era undersåtar, om hvilka jag kan upplysa att de alla äro laglydiga och välsinnade.»
— »Att regera dem väl, svarade Sancho, det behöfver man inte ålägga mig, ty jag är redan af mig själf godhjärtad ock medlidsam mot de fattiga, och
den som jämt måste knåda och baka, från den skall man inte stjäla hans kaka. Och, Gud signe mig så visst! mig ska’ de inte spela falskt med; jag är en gammal hund som känner till locket, och jag
- ↑ Denna saga fanns redan på den förut åberopade ärkebiskop Rodrigo Ximénez de Radas tid, men han förklarar henne för ogrundad, ehuru han medgifver så mycket däraf vara sant, att Wamba endast ogärna mottog kronan. Han var den förste spanske konung som lät kröna sig,
- ↑ Läsaren torde erinra sig från sid. 175, 176 i delen I. 2, att »man ej visste hvad som blifvit af konung Rodrigo» efter slaget vid Jeréz ehuru det troliga är att han drunknat i Guadalete. Här var alltså ett ypperligt tillfälle för folkfantasien att fylla i hvad som brast i verklig kunskap, och detta skedde på följande vis. På sin flykt efter slaget kommer Rodrigo, ensam och förtviflad, till en herde, som, efter att hafva vederkvickt honom med litet bröd och en skifva fläsk, visar honom till en eremit, den enda mänskliga varelsen i denna ödemark. För honom biktar sig Rodrigo, och eremiten anropar därefter Gud, att denne måtte för honom uppenbara den bot som borde åläggas den fallne konungen hvilken genom sina synder vållat icke blott sin egen, utan äfven hela landets undergång. Eremiten bönhördes, och uppenbarelsen innehöll att Rodrigo skulle kastas i en grop tillsammans med en lefvande huggorm. Så skedde, men, när eremiten på tredje dagen kom för att spörja efter konungens befinnande, var denne ännu oskadd; först när han nästa gång återkom, hördes Rodrigo jämra sig i ordalag, hvilka, om än ej bokstafligen lika, dock innebära samma mening som här anföres i texten. De är omöjligt att afgöra, huruvida Cervantes’ minne svikit honom eller om han verkligen känt till en annan, nu förlorad, romans med något olika lydelse.
- ↑ Originalet har: empuñará el gobierno, que con otro de tres altos lo deseche. Som den sakförståndige lätt inser, kan stället tolkas och har äfven tolkats på annat sätt; det är dock knappt värdt att här ingå på närmare diskussion af saken, som i själfva verket är tämligen obetydlig.
