Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/302

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

298

förstår att ruska upp mig på sina tider, och tål inte att man vill slå blå dunster i ögonen på mig, ty jag vet hvar skon klämmer. Detta säger jag därför, att de goda skola hos mig finna medhåll och en öppen hand[1], men de elaka hvarken fotfäste eller insteg. Och mig tyckes det att i fråga om det här ståthållarverket kommer allting an på hurudan början är och det kunde hända att efter fjorton dagars ståthålleri jag af idel belåtenhet slickade mig om fingrarna efter den sysslan och förstode mig bättre på den än på jordbruket, vid hvilket jag vuxit upp.»

— »Ni har rätt, Sancho, sade hertiginnan, ingen födes mästare, och af människor gör man biskopar, och icke af stenar. Men för att komma tillbaka till det ämne som vi förut hade å bane, nämligen fröken Dulcineas förtrollning, så anser jag för säkert och mera än bevisadt, att detta Sanchos infall att drifva gäck med sin herre och inbilla honom att den där bondflickan var Dulcinea, och att, om han ej igenkände henne, det måtte hafva varit därför att hon var förtrollad; — att hela detta infall var ett påhitt af de trollkarlar, som förfölja señor D. Quijote. Ty det är visst och sant att jag från säkert håll vet, att den där bondflickan, som med en sats svängde sig upp på sin åsna, verkligen var och är Dulcinea af Toboso, och att den gode Sancho, som trodde sig vara den som narrade sin herre, själf är den narrade, och det är ej skäl att tvifla mera på detta än på allt annat som vi icke sett med våra egna ögon. Ja, herr Sancho Panza skall veta, att vi också här i landet hafva trollkarlar, som vilja oss väl och som rätt och slätt och utan omsvep och konster säga oss hvad som händer i världen; och Sancho kan tro mig, att den på åsnan upphoppande bondflickan verkligen var och är Dulcinea af Toboso, och att hon är lika förtrollad som hennes mor, som födde henne till världen[2]; och någon gång, innan vi veta ordet af, komma vi att få se henne i hennes rätta gestalt, och då skall Sancho tagas ur den villfarelse, i hvilken han nu lefver.»

— »Allt det där kan nog vara möjligt, svarade Sancho Panza, och nu vill jag också sätta tro till det, som min herre berättar om hvad han såg i Montesinos’ håla, där han påstår sig hafva skådat fröken Dulcinca af Toboso med samma utseende och dräkt som jag beskref henne, då jag förtrollade henne bara för mitt nöjes skull, och alltsammans måtte ha varit tvärtom, såsom ni, nådig fru, säger; ty af mitt usla förstånd kan och får man ej vänta att det skulle i ett nu ha

  1. Sancho yttrar: los buenos tendrán conmigo mano y concavidad, y los malos ni pié ní entrada. Hvad han nu menar med sitt concavidad är ej godt att säga; endast så mycket synes klart, att han på ett eller annat sätt förtalat sig. Han kan t. ex. hafva velat säga condignidad, som då skulle betyda ett bemötande efter förtjänst; men af Sancho eller, rättare sagdt, af Cervantes, när han lägger Sancho orden i munnen, kan man vänta allt, och det synes mig därför ej omöjligt, att Sancho halft omedvetet fått på tungan det nämnda ordet med dess egen betydelse och att han dermed menat (i sammanhang med det föregående mano) handens hålighet, d. v. s. insidan af handen, som man håller fram för att bjuda någonting som ligger där; men äfven för att — taga emot hvad som lägges dit. Detta är ett nytt förslag till tolkning, och jag kan ej neka, att det synes mig till en viss grad lockande; i alla händelser har det åtminstone lika mycket för sig som den gamla vanliga öfversättningen: hand och hjärta, zugänglich und bei der Hand, m. m. hvilket helt enkelt är gripet ur luften och uppgjordt på fri hand, utan ringaste stöd af ordets verkliga betydelse.
  2. Sancho blir här af hertiginnan utsatt för samma slags fina drift, som han själf icke långt förut hade tillåtit sig med afseende på sin herre, när han bekände de förespeglingar med hvilka han narrat denne.