300
ty den som har varit en god vapendragare, han kommer också att bli en god ståthållare.»
— »Allt hvad den gode Sancho nu yttrat, sade hertiginnan, är idel catoniska tänkespråk, eller åtminstone hämtadt ur själfve Michael Verinos[1] innersta, han som florentibus occidit annis[2]. Sannerligen, sannerligen, för att tala på hans eget vis, under en dålig kappa gömmes ofta en god dryckesbroder.
— »I sanning, señora, återtog Sancho, aldrig i mitt lif har jag druckit af föresats; af törst, ja, det kun väl hända, för jag är ingen skrymtare: jag dricker när jag har lust, och när jag inte har lust, men man bjuder mig, för att inte se tillgjord eller obelefvad ut, ty, om en vän dricker dig till, hvem kan väl ha ett hjärta så stenhårdt att han inte gör honom besked? Men allt med mått, sade skräddarn, och i alla fall dricka de vandrande riddarnes vapendragare blott vatten, emedan de städse färdas genom ödemarker, skogar och fält, öfver berg och klippor, utan att få sig en enda fattig tår vin, äfven om de vilja gifva ett öga därför.»
— »Det kan jag väl tro, svarade härpå hertiginnan; men nu får Sancho gå och hvila sig; längre fram skola vi tala med hvarandra och se till med det omtalade ståthållarskapet, såsom han uttrycker sig.»
Sancho kysste ånyo hertiginnans händer och bad henne bevisa honom den nåden, att det blefve väl sörjdt för hans grålle, ty denne vore hans ögons ljus.
— »Hvad är det för en grålle?» frågade hertiginnan.
— »Min åsna, svarade Sancbo, ty för att inte använda detta namn plägar jag säga grållen. Fru kammarfrun därborta bad jag, när jag kom in här i slottet, att sörja för honom, men hon vardt så förgrymmad som om jag sagt henne att hon vore ful eller gammal, ehuru det väl måtte vara mera passande och naturligt för kammarfruar att fodra åsnor än att kråma sig i slottsgemaken. Åh Gud bevare mig, hvad en adelsjunker i min by stod illa hos de damerna!»
— »Det var väl någon simpel bonde, genmälde kammarfrun Doña Rodriguez; ty hade det varit en ädelboren junker, skulle han hafva upphöjt dem öfver månens horn.»
— »Seså, sluta nu! sade hertiginnan; Doña Rodriguez skall tiga, och señor Panza skall lugna sig; jag vill sörja för
- ↑ Denne Verino var ett underbarn, som före sin vid helt unga (17—19) år inträffade död (14S7) redan hade hunnit författa en hop eleganta latinska disticha, innehållande, som det påstås, mycket förståndiga grunder och regler för barnauppfostran. Den berömde renässans-filosofen Marsilius Ficinus skref öfver honom ett epigram, som börjar med de af hertiginnan anförda orden.
- ↑ dog i blomman af sin ålder.
