att Baretti har rätt i sin förmodan, att i detta speciella fall morena kanske är »a sword to kill Moors with».
10 Denne Verino var ett underbarn, som före sin vid helt unga (17—19) år inträffade död (14S7) redan hade hunnit författa en hop eleganta latinska disticha, innehållande, som det påstås, mycket förståndiga grunder och regler för barnauppfostran. Den berömde renässans-filosofen Marsilius Ficinus skref öfver honom ett epigram, som börjar med de af hertiginnan anförda orden.
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
Hvaruti omtalas underrättelsen om huru den oförlikneliga Dulcinea af Toboso skulle kunna befrias från sin förtrollning, hvilket är ett af de berömdaste äfventyren i denna bok.
Stort var det nöje som hertigen och hertiginnan erforo af samspråket med D. Quijote och likaså med Sancho Panza, men det, hvaröfver hertiginnan mest förundrade sig, var att Sanchos enfald kunde vara så stor, att han kommit därhän att tro på Dulcincas förtrollning såsom på en ofelbar sanning, ehuru han själf varit trollkarlen och anstiftaren af den tillställningen. De styrktes härigenom i sin föresats att med dem båda anställa ett par skämtsamma upptåg, hvilka skulle hafva sken och utseende af äfventyr, och af det, som Sancho Panza berättat för dem om Montesinos’ håla, hämtade de uppslaget till att spela D. Quijote ett spratt som vore riktigt dråpligt.
Sedan de därför gifvit sina tjänare föreskrifter angående allt hvad dessa skulle göra, förde de honom sex dagar senare på en drefjakt, med ett sådant följe af jägare och skyttar att en krönt konung ej hade kunnat medföra ett större. De gåfvo D. Quijote en jaktdräkt, och åt Sancho likaledes en af finaste gröna kläde; D. Quijote ville likväl ej påtaga sig sin, emedan han sade sig någon af de närmaste dagarna skola återvända till sin besvärliga vapentjänst och då ej kunde medtaga kistor och skåp. Sancho däremot tog emot den man gaf honom, i afsikt att försälja den vid första bästa tillfälle.
