TREDJE KAPITLET.
Om det muntra samtalet mellan Don Quijote, Sancho Panza och Kandidat Simson Carrasco.
Don Quijote satt försjunken i djupa tankar, medan han väntade på doktor Carrasco, af hvilken han hoppades få höra de underrättelser om sig själf, som, efter hvad Sancho sagt, stått att läsa i en bok. Han kunde icke tro att en dylik uppteckning verkligen funnes till; ty på hans svärdsklinga var blodet efter de fiender som han dödat ännu ej torrt, och redan skulle hans upphöjda riddarebedrifter offentliggöras i tryck! Likväl föreställde han sig att endast en trollkarl, vän eller fiende, förmedelst sin svartkonst kunde hafva utgifvit dem: vore det en vän, för att förhärliga dem och höja dem öfver vandrande riddares yppersta bragder: vore det en fiende, för att omintetgöra dem och nedsätta dem under de uslaste dåd, som man någonsin hört om en usel vapendragare; ehuruväl, så sade han för sig själf, vapendragares bedrifter ännu aldrig blifvit upptecknade.[1] Och, om det också vore sant att den omtalade historien verkligen funnes till, sa måste den ovillkorligen, såsom afhandlande en vandrande riddare, vara hållen i storartad stil, upphöjd, ovanlig, glänsande och sannfärdig.
Därmed tröstade han sig i någon mån; men denna tröst beröfvades honom genast åter vid tanken på att författaren var en mor, såsom man ju kunde sluta af namnet Sidí, och att man ej kunde vänta någon sannfärdighet af morerna, då de samtliga äro bedragare, förfalskare och skojare. Han fruktade för att hans kärleksförhållande af författaren behandlats med någon ogrannlagenhet, som skulle kunna lända hans härskarinnas Dulcinea af Toboso sedesamhet till skada och förfång; han önskade att moren skildrat hans trohet och den ärbara hänsyn han alltid iakttagit gent emot henne, i det att han försmått drottningar, kejsarinnor och jungfrur af alla stånd, och hållit naturdrifternas häftiga begär inom tillbörliga skrankor.
Sysselsatt och ansatt af dessa och många andra tankar, funno honom Sancho och Carrasco, hvilken Don Quijote emottog
- ↑ Misstag af D. Quijote, som förbisett att äfven vapendragarnas bedrifter omtalas på flera ställen.
