heten och återhållsamheten i Ers Nåds rent platoniska kärlek till vår fröken Doña Dulcinea af Toboso.»
— »Aldrig, inföll här Sancho, har jag hört vår fröken Dulcinea kallas för doña[1], utan blott señora Dulcinea af Toboso, och häri begår alltså historien ett misstag.»
— »Det är intet inkast af betydenhet», genmälde Carrasco.
— »Nej visst icke, sade Don Quijote; men säg mig likväl, herr kandidat, på hvilket af mina stordåd lägges i denna historia största vikten?»
— »Därom, svarade kandidaten, äro meningarna delade, alldeles som tycke och smak äro olika. Somliga hålla sig till äfventyret med väderkvarnarna, som Ers Nåd ansåg för jättar och för den hundra-armade Briarevs; andra till historien om stampkvarnarna; den ene till beskrifningen om de båda härarna, som sedermera visade sig vara fårhjordar; den andre berömmer mest äfventyret med liket, som man förde till Segovia för att begrafvas; en menar att historien om galerslafvarnes befrielse öfverträffar alla de andra; en annan att ingen är jämförlig med den om de två Benediktinerjättarna, tilllika med striden mot den manhaftige Biskayern.»
— »Säg mig, herr kandidat, sade nu Sancho, förekommer däribland också äfventyret med Yanguëserna, då vår präktige Rocinante fick lust att försöka det omöjliga?»[2]
— »Trollkarlen, sade Simson, har icke lämnat någonting kvar i bläckhornet; han säger allt och visar tydligt allt, till och med de bocksprång som den hederlige Sancho gjorde på täcket.»
— »På täcket gjorde jag inga språng, invände Sancho, men väl i luften, och det i sanning mera än som var mig kärt.»
— »Efter mitt förmenande, sade Don Quijote, finnes det i världen ingen skildring af ett människolif, i hvilken det icke går än upp än ned, isynnerhet de historier som handla om riddarsaker, hvilka aldrig kunna innehålla idel lyckliga tilldragelser.»
— »Emellertid, återtog kandidaten, säga några som läst historien, att det skulle fägnat dem om dess författare uteglömt något af den oändliga mängd stryk, som señor Don Quijote vid så många tillfällen fick på pälsen.»
— »Men här kommer historiens sannfärdighet i betraktande», sade Sancho.
- ↑ Jämf. not 9 till kap. 1 i förra delen. Sancho vill således låta förstå att Dulcinea ej var af adel och följaktligen enligt den tidens bruk ej berättigad till titeln doña. Men det har gått med den liksom med frökentiteln hos oss, hvarom gamle biskopen Jesper Svedberg i sin år 1711 utgifna Schibboleth (sid. 368) säger: »Then tiden kallades allenast the som woro Konungadöttrar, fröknar. Så Konung Gustafs thens Förstas döttrar. Så Konung Gustaf Adolphs hin Storas dotter, jemwel tå hon regerande Drottning war, het Fröken Christina. Men the andra, jemwel ock the som ock woro Konungenom i blodet nära nog åkomne, kallades tå jungfrur. Men nu wilja alla, allenast the äro adel, heta fröknar. Får dottren och flickan intet then titelen, snorrar hon omkring af bitter ondsko, förwandlar sin hy såsom en seck, och må brista i stycker ther öfwer. Kalla henne jungfru, är hennes ädelhet för när: hon kan omögeligen fördraga then skymfen». Hvad månde den hedersmannen hafva sagt, om han lefvat i var tid! I Spanien har man emellertid ej haft något ondt af att don- och doña-titeln blifvit allmän, likaså litet som i Frankrike af monsieur, mademoiselle och madame.
- ↑ Sp. pedir cotufas en el golfo = söka tryffel i hafvet.