35
öfver den där ön, hvilken utfästs åt er af señor Don Quijote nu här tillstädes.»[1]
— »Ännu hafva vi icke sett alla dagars ände[2], sade Don Quijote, och allt som Sancho kommer mera till åren, blir han, med den erfarenhet som åldern skänker, också mera ägnad och tjänlig till ståthållare än hvad han nu är.»
— »Vid Gud, señor, invände Sancho; den ö som jag vid min nuvarande ålder ej skulle kunna vara ståthållare öfver, den kan jag inte vara ståthållare öfver, om jag så blefve så gammal som Metusalem; olyckan är att ön håller till Gud vet hvar, och inte att det felas mig förstånd att styra den såsom ståthållare.»
— »Anbefall ni det åt Herren Gud, Sancho, återtog Don Quijote; allt kommer nog att gå bra och kanske bättre än ni tror; ty intet blad på ett träd rör sig utan Guds vilja.»
— »Ja, så är det sannerligen, sade Simson; om Gud så vill, kommer det icke att fattas Sancho tusen öar att vara ståthållare öfver, mycket mindre en enda.»
— »Ståthållare har jag då sett här i världen, sade Sancho, som i mitt tycke inte räckte mig till skosulorna, och ändå kallar man dem Ers Härlighet och låter dem spisa på silfver.»
— »Det är icke några ståthållare öfver öar, genmälde Simson, utan öfver andra lätthandterligare ståthällarskap; ty den som är ståthållare öfver en ö måste åtminstone förstå grammatik.»
— »Med kram skulle jag väl kunna reda mig, återtog Sancho; men hvad matik beträffar[3], så vet jag inte hvad det är för slag, och frågar ej efter det för en vitten, eftersom jag ej förstår det. Men historien med ståthållarskapet vilja vi lämna i Guds hand, att han må sätta mig på den plats, där han bäst kan använda mig; och jag säger er, herr kandidat Simson Carrasco, att det har beredt mig ett ofantligt nöje att bokens författare talat om mig på ett sådant sätt, att de historier som förtäljas om mig icke bli långtrådiga, ty, vid mitt hedersord såsom en ärlig vapendragare, hade han sagt om mig saker som ej rätt höfdes en gammalkristen som jag, så skulle det blifvit ett oväsen, så att de döfva kunnat höra det.»
— »Det hade varit att göra underverk», svarade Simson.
— »Underverk eller inte, sade Sancho, så må i alla fall hvar och en se sig för hur han talar eller skrifver om porsjonerna, och inte sätta ut både likt och olikt, allt som det far i skallen på honom.»
- ↑ Ett uttryck från den juridiska stilen, liksom så ofta i förra delen.
- ↑ Sp. aún hay sol en las bardas = ännu lyser solen öfver gårdsmuren, ännu är dagen icke liden.
- ↑ Sancho har, som på ett par ställen nyss här ofvan, sitt gamla, från förra delen kända sätt att handtera ord, som äro honom mer eller mindre främmande; han representerar, kan man säga, icke oäfvet lägre folkets benägenhet att, så långt sig göra låter, omtyda sådana ord, för att få in någon mening i dem.
