Ty i sanning, blott med att framställa mina tankar, mina suckar, mina tårar, mina redliga afsikter och mina vågstycken, hade han kunnat få till stånd en tjockare eller åtminstone likaså tjock bok som Tostados[1] alla arbeten tillsammans. Efter hvad jag kan förstå, herr kandidat, behöfves det i själfva verket sundt förstånd och moget omdöme för att kunna författa historiska arbeten eller böcker af hvad slag de vara må; att skämta med behag och att skrifva kvicka saker tillhör högt begåfvade naturer. Den snillrikaste rollen i komedien är narrens, ty någon narr får den icke vara, som vill låtsa sig vara enfaldig. Historien är liksom en helgedom, ty hon måste vara sann, och där sanningen är, där är Gud — för såvidt det gäller sanning; men detta oaktadt finnes det folk som skrifva böcker och få ifrån sig dem lika fort som om det vore bakelser.»
— »Det finnes ingen så dålig bok, sade kandidaten, att den icke innehåller något godt.»
— »Det är utan tvifvel sant, genmälde Don Quijote; men det förekommer ofta att personer, som genom sina skrifter tillvunnit och förvärfvat sig stort och välförtjänt rykte, helt och hållet förlorat det eller åtminstone fått det förringadt, genom att utgifva dessa skrifter i tryck.»
— »Orsaken härtill, sade Simson, är att, emedan man skärskådar tryckta böcker i mak och ro, upptäckas lättare deras brister och granskningen sker så mycket noggrannare, ju större författarens rykte är. Personer, ryktbara för sitt snille, stora skalder, glänsande historieskrifvare, blifva alltid eller åtminstone i de flesta fall afundade af sådana, hvilka anse som ett nöje och synnerligt tidsfördrif att bedöma andras skrifter, utan att själfva hafva utgifvit några egna.»
— »Det är icke att undra på, sade Don Quijote; det finnes ju också många teologer, som icke äro lämpliga för predikstolen, men äro särdeles skickliga i att inse hvad som finnes för mycket eller för litet i andras predikningar.»
— »Allt detta är riktigt, señor D. Quijote, sade Carrasco, men jag för min del skulle önska att dylika granskare vore mera barmhärtiga och mindre stränga samt icke brydde sig om att fästa sig vid hvarje stoftgrand i det klara solljuset af det verk de klandra. Ty om aliquando bonus dormitat Homerus[2], så må de betänka huru länge han vakat för att kunna bjuda världen ljuset i sitt verk med så ringa skugga som möjligt; och det torde väl också hända att det som misshagar dem
- ↑ D. Alonso Tostado från den lilla staden 17 Madrigal, därför också kallad Alonso de Madrigal, biskop i Avila, hade ett jätteminne och en därtill svarande lärdom. Han vardt endast fyrtio år gammal (1414—1454), men hann ändock att författa icke mindre än 24 folioband på latin (i den venetianska upplagan af 1615), förutom en mängd skrifter på spanska.
- ↑ Den gode Homerus slumrar till ibland. Horat. Ars Poet. v. 359.
