38
blott är små födelsemärken, hvilka emellanåt föröka skönheten hos det ansikte som har dem. Och därför säger jag att det är det största vågstycke att låta trycka en bok, då ju det är den omöjligaste af alla omöjligheter att laga så att den tillfredsställer och fröjdar alla sina läsare.»
— »Boken som handlar om mig, sade D. Quijote, lär väl ha tillfredsställt få.»
— »Alldeles tvärtom, ty eftersom stultorum est infinitus numerus[1], så är deras antal oändligt stort, som funnit behag i sagda historia. Några hafva likväl beskyllt författarens minne för svaghet eller för medveten uraktlåtenhet, då han glömmer att tala om hvem den spetsbof var som stal Sanchos åsna, ty han nämnes icke där[2], och man kan blott af sammanhanget sluta till att hon vardt honom frånstulen; strax därpå se vi honom likväl ridande på just denna samma åsna, utan att hon först åter kommit till rätta. Folk säger också att författaren glömt att nämna hvad Sancho gjorde med de hundra guldmynten, som han hittade i kappsäcken i Sierra Morena, ty han talar aldrig mera om dem, och det är många som just önska få veta hvad han företog sig med dem eller hvartill han använde dem; och detta är en af de väsentligaste punkter som saknas i arbetet.»
Sancho svarade: »Jag, herr Simson, är inte just nu fallen för att befatta mig hvarken med reda eller räkenskap, för jag känner mig så klen i magen att, om jag inte afhjälper det med ett par klunkar fjolårsvin, gör det rent kål på mig.[3] Hemma har jag vinet; hustru min väntar på mig; så snart jag slutat äta, kommer jag tillbaka och ger både Ers Nåd och hela världen tal och svar på alla frågor ni behagar göra mig, såväl angående förlusten af min åsna som användandet af de hundra guldmyntena».
Och, utan att invänta svar eller säga ett ord mera, gick han hem. Don Quijote bad och bönföll kandidaten om att stanna och hålla till godo med husmanskost; denne mottog inbjudningen och stannade kvar, och den vanliga anrättningen ökades med ett par dufvor. Vid bordet språkades om riddarsaker, hvarvid Carrasco rättade sig efter sin värds idéer: kalaset vardt slut, de togo sin middagslur, Sancho kom tillbaka och det förra samtalet upptogs åter.
- ↑ Dårarnas antal är oändligt stort.
- ↑ Hvad Carrasco här säger sig sakna, står tydligt i förra delens 23 kap. (sid. 191). Jämf. dock dithörande not 4.
- ↑ Öfversättningen har måst göras på höft, ty man känner blott af detta enda ställe i hela spanska literaturen originalets uttryck me pondrá en la espina de Santa Lucía, hvilket ordagrant betyder: så skall det (onda i min mage) utsätta mig för den heliga Lucias törne. Enligt en legend, som dock ej återfinnes i den stora samlingen Legenda Aurea af Jacobus a Voragine (1230—1298), skall den heliga Lucia hafva fått sina ögon utstungna med en törntagg, och det borde väl således närmast vara ögonen som komma i fara, om de råkade ut för Lucias törne.
