Härtill mälde Sancho: »Penningar och vinst är det således som författaren ser på? Då vore det ett under om någonting lyckades för honom; ty då gör han nog ingenting annat än fjäskar på och fjäskar på som en skräddare på påskafton, och arbeten som man utför i brådska afslutas aldrig med den fullkomlighet som de erfordra. Herr moren, eller hvad han nu är, skall noga se sig för med hvad han ämnar göra; jag och min husbonde skola gifva honom händerna så fulla med allahanda äfventyr och växlande tilldragelser, att han skall bli i stånd till att skrifva inte blott andra delen, utan hundra. Den gode mannen lär utan tvifvel tänka att vi ligga här på latbänken; men låt honom bara känna oss en gång på tänderna, så skall han snart märka om någon af dem runkar[1]. Men jag säger bara detta: om min herre följde mitt råd, så droge vi för längesedan omkring därute på fria fältet för att afskaffa orättvisor och ställa vrångheter till rätta, såsom det är skick och sed med tappra vandrande riddare».
Sancho hade icke väl talat ut, förrän ett gnäggande från Rocinante framträngde till dem; detta gnäggande tog D. Quijote såsom ett mycket lyckligt tecken[2] och beslöt genast att om tre eller fyra dagar företaga en ny utfärd. Han yppade sin afsikt för kandidaten och bad honom råda sig, med hvilken trakt han borde begynna sina resor. Denne svarade honom att enligt hans förmenande borde han draga till konungariket Aragonien och Zaragoza, där om några dagar högtidliga stridslekar[3] till firande af Sankt Görans dag skulle äga rum, och vid dessa kunde han vinna ära framför alla aragonska riddare, hvilket vore detsamma som framför alla riddare på jorden. Han prisade hans beslut såsom högst hedrande och manhaftigt, men tillrådde honom att mera vara på sin vakt vid trotsandet af farorna, eftersom hans lif ej tillhörde honom själf, utan alla dem som vore i behof af honom, för att af honom beskyddas och hjälpas i deras olyckor.
— »Det är just det jag kan bli ursinnig öfver, herr Simson, inföll nu Sancho, att min herre rusar emot hundra beväpnade män, på samma sätt som en glupsk pojkbyting kastar sig öfver ett halft dussin dåliga meloner. Anfäkta det, herr kandidat! allting har sin tid, både att rusa fram och att vika undan, och det får inte alltid heta: Santiago och Spanien, framåt![4] helst som jag hört sägas, och det till och med af min herre själf, om jag inte missminner mig, att mellan de båda ytterligheterna, kujoneriet och dumdristigheten, står tapperheten. Och om det är på det viset, så vill jag inte att
- ↑ Bokstafligen: Låt honom bara hålla hofven (foten) på oss vid skoningen, så skall han få se på hvilken fot vi halta.
- ↑ Hästars gnäggning har af de vidskepliga betraktats som lyckosam, förmodligen ända sedan Darii och tyrannen Dionysii dagar; den förre erhöll nämligen Persiens krona, den senare enväldet i Syracusa med detta förebud.
- ↑ I spanskan justas. Öfverallt, där riddareväsendet införts, skilde man mellan torneos, torneringar, där hela skaror kämpade mot hvarandra, och justas, fr. joâtes, hvaraf det tyska Tjost och vårt svenska dust (i äldre språket dioster, m. m. ) där den enskilde riddaren valde sig en motstindare och där som vapen användes endast lans, men utan skarp spets och blott försedd med en slät, något tandad platta i änden. De nu i fråga varande justas i Zaragoza hade instiftats redan år 1096 till åminnelse af en seger, som konung Pedro af Aragonien vann vid Alcoráz öfver morerna, med tillhjälp, som det troddes, af Sankt Göran; de firades tre gånger om året och hafva hållit sig ända in i nyare tid.
- ↑ Efter slaget vid Clavijo. (på 800-talet), där aposteln Jakob skall hafva personligen uppenbarat sig och i striden hulpit spanjorerna mot morerna, togo de förra till fältrop: Santiago y cierra España!
