44
han flyr utan orsak, men inte heller att han störtar till anfall, då öfvermakten fordrar annat. Men framför allt vill jag låta min herre veta att, om han ämnar taga mig med sig, så sker det blott på det villkoret att han blir den som åtager sig alla strider, och att jag inte är förbunden till något annat än att sörja för hans person, med att hålla honom snygg och ren och att ställa om hans förplägning, ty härutinnan vill jag visserligen göra allt som i människoförmåga stär. Men att tro att jag någonsin skulle lägga handen på svärdet, vore det också mot roflystna bönder med yxor och stormhattar, det är allt att tro det omöjliga det. Jag, herr Simson, tänker alldeles inte på att förvärfva mig ära såsom en stor hjälte, utan såsom den bäste och trognaste vapendragare som någonsin tjänat en vandrande riddare; och, om min herre D. Quijote såsom erkänsla för mina många och trogna tjänster vill skänka mig en ö hvilken som helst af de många, som enligt hans utsago lära kunna påträffas därute i världen, så skall jag taga emot den såsom en stor nåd; men, om han inte skänker mig den, nå ja, jag är nu en gång i världen, och en människa skall inte förlita sig på en annan, utan på Gud, så mycket hellre som mitt bröd, äfven utan ståthållarskap kommer att smaka mig lika bra, och kanske ännu bättre, än om jag vore ståthållare. Och hur kan jag veta om inte hin onde sätter krokben för mig vid det där ståthållarväsendet, så att jag snafvar och faller omkull och fördärfvar oxeltänderna på mig? Som Sancho är jag född och som Sancho vill jag dö. Men om, allt detta oaktadt, Himlen i all stillhet och ro, utan mycken möda och farlighet, ville beskära mig en ö celler något annat i den vägen, så är jag inte så dum att jag ratar det; ty ordspråket säger ju:
så lägg genast grimma på;
ser du lyckan mot dig gånga,
töfva ej att henne fånga.
— »Ni, käre Sancho, sade Simson, har talat så som en professor; men förlita er i alla fall på Gud och på herr D. Quijote, som skall skänka er ett konungarike och icke blott en ö.»
— Sak samma är det med för mycket som med för litet, svarade Sancho. Likväl kan jag säga herr Carrasco att om min herre skänkte mig ett konungarike, så vore det visst inte bortkastadt, ty jag har känt mig själf på pulsen och fun-
