nit mig frisk nog för att styra et konungarike och vara ståthållare öfver öar. Det har jag också förut flere gånger sagt min herre.»
— »Men betänk, Sancho, sade Simson, nytt ämbete medför nytt sinnelag; och det kunde ju vara en möjlighet, när ni en gång blifvit ståthållare, att ni icke längre kändes vid den mor som födt er.»
— »Det kan inträffa med sådant folk, svarade Sancho, som ha kommit till världen på en halmkärfve, och inte med sådana som ha ett par tum af en äkta gammal kristens fett omkring själen, såsom jag. Nej, tag ni gärna hela min natur i betraktande, om den är sådan att den skulle kunna visa otacksamhet mot någon.»
— »Gud gifve det, sade D. Quijote; och det kommer väl att visa sig, då ståthållarskapet kommer, och det tycker jag mig redan ha fått inom synhåll.»
Sedan han sagt detta, bad han kandidaten att, om han vore poet, han måtte bevisa honom den ynnesten att dikta några verser öfver det afsked, som han ämnade taga af sin härskarinna Dulcinea del Toboso, samt att han ville i början af hvarje rad sätta en bokstaf af hennes namn, så att, då man vid versernas slut lade tillsammans alla de första bokstäfverna, namnet Dulcinea del Toboso stode att läsa.
Kandidaten svarade att, fastän han icke hörde till Spaniens berömda poeter, hvilkas antal, såsom det påstods, endast uppginge till tre och en half[1], så skulle han dock helt visst icke underlåta att författa raderna på det önskade sättet, ehuru det vore förenadt med stor svårighet att affatta dem så, emedan de bokstäfver som bilda namnet vore till antalet sjutton och, om han skrefve kastilianska strofer med fyra rader i hvarje, blefve en bokstaf öfrig, och, skrefve han strofer med fem rader i hvarje, hvilka man kallar Décimas eller Redondillas, så vore det tre bokstäfver för litet. Men detta oaktadt ville han göra sig all möda för att så fintligt som möjligt inskjuta en bokstaf mellan de öfriga, så att namnet Dulcinea af Toboso likväl inpassades i de fyra kastilianska verserna.[2]
— »I alla händelser måste det bli så, sade D. Quijote; ty, om ej namnet framstår klart och tydligt, kommer icke något fruntimmer att tro att verserna blifvit skrifna till henne.»
De blefvo öfverens härom, äfvensom att afresan skulle äga rum om åtta dagar. D. Quijote inskärpte hos kandidaten att hemlighålla den, i synnerhet för kyrkoherden och Mäster Niklas och för hans systerdotter och hushållerskan, på det att
- ↑ Man har förgäfves bråkat sin hjärna med funderingar om, hvilka de tre hela skalderna skulle vara, och kanske ännu mera om den halfve; någon visshet härom torde väl numera icke stå att få.
- ↑ En sådan dikt, där versernas begynnelsebokstäfver bilda ett namn, heter acrostichon. — Strofer med fyra verser kallas cuartetas eller redondillas, (hvilket senare jamväl användes för sådana med sex och åtta verser,) och äro de som begagnas för det allra största flertalet af spanska folksånger; décimas äro sådana strofer som innehålla tio verser. Helrim äro ingalunda nödvändiga, utan oftast, såsom t. ex. i romanserna, nöjer man sig med blott vokalrim (assonans), och dessa få förekomma endast i de jämna verserna. — Textens ord om décimas och redondillas äro således ej fullt riktiga.