verser,) och äro de som begagnas för det allra största flertalet af spanska folksånger; décimas äro sådana strofer som innehålla tio verser. Helrim äro ingalunda nödvändiga, utan oftast, såsom t. ex. i romanserna, nöjer man sig med blott vokalrim (assonans), och dessa få förekomma endast i de jämna verserna. — Textens ord om décimas och redondillas äro således ej fullt riktiga.
FEMTE KAPITLET.
Om det förståndiga och angenäma samtal som ägde rum mellan Sancho Panza och hans hustru Teresa Panza, jämte andra tilldragelser, sälla i åminnelse.
Då denna historias öfversättare kommer till nedskrifvandet af detta femte kapitel, säger han sig anse det för understucket, emedan Sancho Panza däri talar på ett annat sätt än man kunnat vänta af hans inskränkta förstånd, och säger så skarpsinniga saker, att man omöjligen kan antaga kännedom därom hos Sancho. För att fylla sin plikt ville han emellertid icke jämna det oöfversatt, utan fortfor därför på följande sätt.
Sancho kom hem till sig så belåten och väl till mods, att hans hustru redan på ett bösshålls afstånd kunde märka hans goda lynne och fann sig föranledd att fråga: »Hvad har I att förkunna, käre Sancho, eftersom I är så glad?»
Härpå svarade han: »Kära hustru, om Gud så ville, skulle det fägna mig att icke vara så glad som mitt utseende visar.»
— »Jag förstår er inte, min gubbe, genmälde Teresa, och vet inte hvad I menar med att, om Gud så ville, det skulle fägna er att icke vara glad; ty, om jag också är enfaldig, känner jag dock ingen som skulle kunna finna nöje i att han inte har något nöje.»
— »Se, Teresa, jag är glad öfver att jag beslutit mig att åter träda i min förre herres, D. Quijotes tjänst, hvilken nu för tredje gången vill ut att söka äfventyr, och jag ger mig åstad med honom ännu en gång, ty så fordra mina tryckande
