den kryddan inte fattas den fattige, så smakar hans mat honom alltid. Men kom ihåg, Sancho, om I genom någon lyckträff kommer i besittning af ett ståthållarskap, så glöm inte mig och barnen; betänk att Lill-Sancho redan är fulla femton år gammal, och då är det tillbörligt att han får komma i skolan, om nämligen hans morbror abboten vill bestämma honom för kyrkan. Tänk också på att er dotter Marisancha inte kommer att dö på kuppen, om vi gifta bort henne; ty det anar mig att hon likaså mycket önskar sig en man, som I er ett ståthållarskap, och, när allt kommer omkring, kan man dock säga om en flicka att bättre tar hon sig ut som fattig hustru än som rik frilla.»
— »Mycket sant, svarade Sancho, om Gud beskär mig en smula ståthållarskap, då, kära hustru, skall jag gifta bort Marisancha så högt, att ingen skall räcka upp till henne utom den som tilltalar henne med hennes Nåd.»
— »Nej det duger inte, invände Teresa; gift bort henne med hennes jämlike, det är det klokaste; ty om I tar henne ur träskorna och sticker in henne i tofflor, och ur hennes grå vadmalskjol och klär henne i en styfkjortel med sidenöfverklädning, och förvandlar henne från en Maja och du till en Doña Den och Den och hennes Nådskap, så kan inte flickan finna sig däri, utan kommer att för hvarje steg begå tusen fel och låta märka den grofva tråden i sitt tarfliga simpla tyg.»
— »Tig, din enfaldiga toka, sade Sancho; alltsamman kommer bara an på att vänja sig till det en två, tre år, och sedan komma herrskapslaterna och förnämheten att passa henne, som om de vore gjutna; och, äfven om så icke ginge, hvad gör det? Blir hon bara nådig fru, så får det se’n gå hur det vill.»
— »Håll mått efter ert stånd, Sancho, svarade Teresa; sök inte att förhäfva er och tänk på ordspråket som säger: kommer din grannes son, så torka honom om näsan och tag honom hem till dig.[1] Det skulle allt bli något till präktigt att gifta bort vår Maria med en slyngel till grefve eller någon riddareslok[2], som, när det faller honom in, behandlar henne illa, kallar henne för landtlolla och skäller henne för en bondlurks och en linbråkerskas dotter. Inte så länge jag lefver, min gubbe! Jaså, jag skulle ha uppfostrat henne till någonting sådant? Skaffa I bara pengar till huset, Sancho, och låt mig sörja för hennes giftermål. Här ha vi till exempel Lope Tocho[3], Juan Tochos son, en frisk och stark pojke, och
- ↑ Så lyder ordspråket bokstafligen. Stjernstolpe har något friare i ordalagen, men till andemeningen ganska troget, återgifvit det med ett svenskt ordstäf: Lika par gå bäst i dans.
- ↑ Sp. condazo och caballerote äro så k. augmentativformer, hvilka framställa något ursprungligen såsom stort, och vidare såsom rått, plumpt, groft, klumpigt, tölpigt. De svenska orden kunna nu visserligen tyckas fula och otrelliga, men — det är just originalets mening.
- ↑ Lope Tocho = Ulf Luns.
